Jag undrar hur länge de ska renovera i lägenheten bredvid. De hammrar och bänder. De bryter i väggen. Snart går de igenom. Det är stammar som ska sträckas och golvet ska odlas. Ibland kryper gräset in i mitt öra. Då brukar jag stänga dörren och lyssna på hur mjukt det är. Nästan som fetvadd mot blåsten.

I barnens rum finns det mesta byggljudet. Från klockan sex till klockan sex. Byggarbetare har nog inte unikaboxar längre. Jag tycker om de boxarna. Egentligen är jag för ung för att minnas dem. Smörgåsar och bakplåtspapper och jag föreställer mig leverpastej och gammaldags smörgåsgurka. På nittiotalet var det frosties och sylt. Jag är uppväxt på frosties och sylt men så är jag ingen byggarbetare heller. Bara en vanlig kommunalare. De betalar min lön den tjugosjunde varje månad och då har jag redan ätit sågspånen från lägenheten bredvid i en vecka. Havregrynsgröt har jag också ätit. Barnen har ätit skolmat och rågflingor. De tycker inte om det. De tycker inte om det. Det är vad de säger och sen kommer kommunalarbetarlönen. Fjortontusen in på lilla bankkontot bara sådär. Jag köper leverpastej och gammaldags smörgåsgurka och kanske salmiak till barnen. För det tycker de om. Det tycker de om.

Lägenheten bredvid blir aldrig klar. Stammarna vill inte vara raka och golvet vill inte gro. Sågspånet fortsätter mätta och vi stoppar fetvadd i öronen mot blåsten. Rädd ska en va, säger mormor, om sina öron. Den som inte hör världen lever fattigt. Nästa morgon står vi runt toaletten och spolar ned fetvadden. Det känns som att vi begraver en kär guldfisk som en morgon flöt med buken upp. Dödad av vibrationerna i vattnet. Vi förbannar hyresrättsbolaget och sjunger "den blomstertid nu kommer." Den kan vi allihop. Snart är det jul men vi kan inga passande julsånger och guldfisken hade nog gillat soliga, blommiga rader.

Sen går barnen med röda, stickade halsdukar till skolan. De kommer hem igen. De kommer alltid hem igen. Till byggdammet som fräser in genom köksventilen. Barnen på gården kommer aldrig hem. Deras lägenhet är en sönderslagen dröm om nyskick och lyxiga tillval. Den blir aldrig klar så de sparkar fotboll på gården och de skjuter luftpistol i källaren. En gång träffade de min cykel. Den står fortfarande med punktering. De kommer aldrig hem igen.

Vi sitter vid bordet, vi lutar oss närmre stearinljuset för att se det klart genom dammet. Vi äter köttbullar från igår och potatisen som var kokt igår har jag stekt idag. Vi sjunger " den blomstertid nu kommer" och skrattar högt mellan tuggorna. Där utanför faller snön och barnens boll har fryst till is.