Att hon inväntade stunderna var
ingen slump. Sådan var hon. Just
när livet formats till det innerligaste

när stigens rötter gick att
vandra på.

En rök av dalande förhoppning
Den stora den med
meningen i magen, den som växer
vänder om likt svaghet. Ordet som vi
prövar rullar som vi dör för

Nu när mörker lägger sig vår tystnad
är som dimman över åkern. Vilken
tamp vi prövar modet resultatets
käftsmäll. Sårad. Tårarna i bröstet
kvävande som om aldrig kan få nog

Jag stavar dig din huds doft som
minnet av en framtid

Du. det enda jag har kvar, som
vandringar längs nedbrända byar,

dess stank. Konflikterna raseriet hängande
längs mungipan äcklets färger känslan
utav orättvisans safter i min strupe


mjukheten stiger människan längst in
som äger allt men alltid söker längre.

sådan är hon tvillingen jag stryper
om hon aldrig ger sig

Ber henne att andas för när du somnat
när tiden gått vänder sig felet längst
in och värker ut ni publik som aldrig
anar texterna som formar mig till mig

bort från hennes stinkande lik av högar

hon jag önskar lämna utan ben kvar