När vi gick in i det nya milleniet råkade min hemstad vara en av Europas kulturhuvudstäder. Det  bjöds på kulturbegivenheter överallt i staden, musik och tattoo och allt vad du vill. Det gjorde det svårare att dra benen efter sig och bara stirra i gatustenar och spårvagnsskenor. Man kunde nästan trott att också vädret tog kulturuppgiften på allvar, det var sol för jämnan den sommaren.

Staden levde upp och människorna log mot varandra, turisterna fick hjälp där de drog fram i letandet efter kyrkan i berget och kyrkor på kullar och berg, konstiga museer, torg och saluhallar, skärgårdskryssningar och utomhuskonserter. 

Domkyrkan var öppen för alla dygnet om, med orgelmusik på fasta tider och tystnad däremellan. Inte har jag sett någon statistik på de akuta besöken på psykklinikerna, men det skulle förvåna mig om staden inte upplevde en svacka i besöksstatistiken, trots att vården kördes ner och patienterna ut från sjukhusen vid de tiderna. Jag undrar så smått om staden förstod att den i själva verket skötte invånarnas mentala hälsa medan den trodde sig leva upp till statusen som kulturhuvudstad?

Bland alla happenings och begivenheter fann jag en liten pärla som lyste genom hela året, oberoende av om solen log eller stormar ven. En av stadens metrostationer personifieras av lysrör i olika färger och former. Där fanns, precis på hörnet av en vitrin som alla jobbstressande människor måste passera för att komma till rulltrapporna och ut från stationen, tre gråbeiga tavlor. Inte mina färger... Men när man gick förbi dem upptäckte man att de var tre stora hologram med en text i mitten. Varje tavla hade sin skala av vackra färger som levde och förändrades när man skyndade förbi. Det var nästan som om bokstäverna fanns på en bokrulle, där de svängde fram inför de förbipasserandes ögon.

Hologrammen är sedan länge borta, men deras budskap lever alltjämt i mig. Då det begav sig läste jag texten med vantro, men den var starkare än jag. Särskilt när allt eller det mesta tycks gå emot vad jag önskar och vill, när livet känns så där extra risigt, är jag i dag förvissad om att tids nog reder allt upp sig. "Time is your friend" - utan utropstecken, bara ett lugnt konstaterade. Tiden är min vän. Också din. Tro mig! 

2013-11-11  22:32