Händer mot ett fönster


ser in. Mellan dem hinnan. I givakt
meningsbyggande ordpar. Som vi
talade var det vingar påträdda över
språket, rättade du mig.
Plötsligt. I mörkret ditt ansikte som en
bild av liv i berså

visst talade allvaret
värkte våra minnen


om skrev skulle ni hemsöka
samvetet

så låter oss vila likt spröd
lilja invid vägens kant

som om inte längre lyckas resa alls
släppte oss avsides vid okänd mark