På vägen emot bilen så stannar jag plötsligt upp
Jag tar ett djupt andetag in igenom näsan och ut igenom munnen

Jag kollar ner i marken
Den är täckt utav miljontals
små gilttrandes snöfilngor
Den vita snön lyser så
vackert upp i mörkret

Lägger även märken till fotspåren,
det är både ifrån barn och vuxna
Ser även små söta handavtryck
som jag förmodar några barn har gjort

Jag höjer där efter min blick i ögonhöjd
Jag ser mina egna andetag, värmen som
bildas när jag andas ut i kylan som snabbt
blir ett med luften runt omkring mig

När jag tittar upp mot trädkronorna
kan jag se hur dom svajar till utav vinden
Lyssnar jag noga kan jag nästan höra suset
Inbillar mig det i vilket fall som helst

När jag tittar upp emot skyn
Möts jag utav en klarblå himmel
Stjärnorna lyser så fint

Jag kollar länge och skådar dom
små prickarna som är ljusår bort
Innan jag återigen börja traska
emot bilen som jag gör minst
en gång per dag.

Jag ler inombords, och för
första gången på länge
så känner jag mig inte
ensam trots att jag
inte mött en enda
människa såhär
mitt i natten

Jag sätter mig i bilen
och frågar mig själv
hur jag dagligen kan
missa alla dessa
underbara
detaljer

Sen den dagen
Så stannar jag alltid
upp någon gång
ibland och bara
njuter utav alltet

Det som vi så
ofta missar

Det lilla men
det som är så
oerhört


Vackert!!