I skymningen

på hösten

längs havet

ensam på den blå leden

längs ekuddsgatorna

när belysningen började skimra

och på avstånd färjans lampor glödde

månens smala kniv därovan och

i vattnet tvekande samma

och dimmornas långsamma smygande

då

blir jag kär i Vaxholm

visst kan man det

och

i mörkret

och bussens trygga burrande

med huvudet fullt av glädje, 

minnen bekräftelseprat

finns det kvar

i minnesbanken

den specifika balansen

mellan gammalt och nytt

havsdoft dimfukt söt cafedoft

Pausland och dockskåp

orättvist bortglömt 

på vintern

Nu

är det egentligen bäst