Var är han?

När jag vaknade kände jag den där spänningen, något var på gång! Jag hoppade ur sängen för att gå på toa, medan jag satt på toa och kissade, hörde, kände jag oron i pratet från köket samtidigt som jag hörde det där ljudet som blir när kiss möter vattnet i toalettstolen. Snabbt torkade jag mig och upp med underbyxorna, som mamma hade sytt. Sedan sprang jag in i köket.
Där stod min mor och vår bror, som var den fjärde sonen i ordningen, de tittade ut genom fönstret, mot gården, nedanför där låg en lekplats. Det var fortfarande lite dimmigt ute, som det är på morgonen när sommaren börjar ta slut. Jag såg att mor höll en liten pillerburk i handen, när jag tittade på den, sa hon att den var tom och att vår äldste bror var borta. Var kan han ha tagit vägen? Mammas oro var blandat med den där spänningen, som jag inte riktigt vet om den var bra eller dålig. På något sätt var mor mer än hon brukar vara samtidigt kunde jag känna lukten av rädsla men också en känsla av lättnad.
Vår äldste bror var sjuk som mamma brukade säga. Hon sa sjuk på ett sätt så att man förstod att det inte var tal om en vanlig sjukdom, utan han var sjuk i huvudet. Knäpp. Han pratade för sig själv och skrattade. Rökte gjorde han hela tiden och åt, åt massor. En gång när mor hade lagat två kycklingar som vi skulle ha till middag hade han ätit upp dem själv. Han försökte ofta ta livet av sig, men lyckades aldrig. En gång kom han hem med ett rep och sa, jag försökte hänga mig i skogen men repet var för långt. Det tyckte vi var roligt, den historien hade fått oss att skratta många gånger.
Han hade skurit sig i handlederna också, då hade min mor bett till Jesus och blodet hade slutat rinna.
Min bror var jättegammal, 27 år, jag var tio år. Mina kompisar trodde att han var min pappa. Jag, vi, jag och min yngste bror skämdes för vår bror. En gång när vår sommarmamma skulle komma och hämta oss till landet där vi var sommarbarn. Då var vi, min bror och jag väldigt nervösa över att de skulle komma när vår bror var hemma. Vi ville inte att de skulle se vår knäppis till bror. Min bror sa, vi vaktar vid fönstret och springer ut när vi ser dem komma. Så gjorde vi, när vi såg den lilla folkvagnen vid vår port, var vi snabba, snubblade ner för den där, rundade trappan med våra tunga väskor. Efteråt nämnde Astrid att de nog hade väntat sig att få komma in och få kaffe efter den långa resan. Jag svarade inte, sa ingenting, alla ord hade gömt sig.

Jag var den förste som kom hem från skolan. Jag kunde inte prata med min knäppe bror, jag visste inte om han pratade med mig eller sig själv, så jag försökte att inte bry mig. Jag visste inte vad min bror kunde hitta på, vad skulle jag göra om han blev galen? Det hade jag hört att han kunde bli. När det berättades galna saker vår bror hade gjort, skrattades det mycket. Första gången han åkte in på dårhuset, hade han kapat en buss. Han hade hotat busschauffören med en kniv och sagt vart han skulle köra. Detta berättades många gånger. Hur historien slutade, hur de fick honom att ge sig, begravdes av all skratt.

Jag hade frågat mor vad som hade gjort vår bror sjuk. Hon svarade att vår bror hade rest till Tyskland för att arbeta som elektriker och att han var sjuk när han kom hem därifrån. Hon trodde att det var olycklig kärlek. Någon trodde att han hade fått för många stötar när han arbetade med el. Jag hade också snappat upp att vår bror skulle vara överintelligent. Att han var så klok att han blev knäpp. Vi andra i familjen var inte så intelligenta, kanske var det så att vår äldsta bror hade fått all intelligens, och när vi andra föddes fanns det ingen intelligens kvar till oss.

Nu stod jag i köket med Mor och en av våra bröder allt som inte sas satte sig i magen på mig. Jag tittade ut genom fönstret och började leta efter vår knäppe bror. Jag tyckte jag såg något som låg bakom sandlådan, och sa ligger det inte någon där bakom sandlådan på lekplatsen? Min bror tittade, min mor tittade. Bror sa Ja! Det ligger någon där, där är han. Jag sprang till ytterdörren och ner för trappan och där låg han. Precis utanför ytterdörren i trappuppgången där låg han och sov. Han hade inte kommit längre. Vår andra bror kom efter mig, vi tittade på varandra. Här är han ju. Vi får ringa ambulansen sa han. Då gick jag upp och ringde ambulansen.
Ambulansen kom och la min bror på en bår och lyfte upp honom i bilen. Vem följer med, frågade ambulansföraren. Jag sa till mor han frågar vem som ska följa med. Det får du göra sa mor.
Klumpen i magen växte medan jag gjorde som mor sa.
När vi satt satt inne i ambulansen, jag jämte min sovande bror tittade ambulansgubben på mig och sa, är din bror nervös av sig? Jag är nervös svarade jag.