Finns det fortfarande ett fåtal ord kvar,
bara vara vänner viskas till försvar.
Hjärtat hamras under heroisk tystnad,
mången månskensnatt i lystnad.

Inombords små fåglar dör av syrebrist,
vänskap och kärlek, vilar på samma kvist.
Öppna aldrig sinnet då mutant du vara,
inga ord kan inre kamp helt förklara.

Brista itu, skriken som fylla huvud i bredd,
skräcken voro att för sanningen bli sedd.
Du kom för nära, hjärtat föll ack så hårt,
varför skulle du älska mig? Fråga är svårt.

Alltid dessa ord som sårar, söndrar och ser,
bara vara vänner och inget, inget mer.
Spjutspets som tvingas sitta i själen,
den enda återkommande Akilleshälen.

Krypa ihop av kramper, och önska finna ro,
men livet lämnar ej, utan fäster sin vida klo.
Böner ber om döden, om en fridfull nåd,
skriken tystnar ej när önskan bliva bråd.

Mot inre eld förse oss en stadig sköld,
förbannelse, en kärleks fruktade stöld.
Blott drömmar, som falna i penseldrag,
känslan vann mot förnuft, en stilla dag.

Varför känna som man gör, varför en smärta?
Armt hjärta bränt av eld, sinnen så alerta.
Sann vänskap, och sann kärlek i kedjor fast,
förbanna denna konstnärs tunga hjärtas last.

Säger man sin känslas trygga mening ut,
då dör det vackra i ett hastigt bittert slut.
Då flyktar duvan bort, från kvisten ack så grann,
konsten äro det enda som förbliva naken och sann.