När jag var liten hade jag mig själv i en liten ask.

Något omedveten om att den fanns där, men ändå kände jag vad jag ville.

För inte så länge sedan tappade jag den lila asken.

Den föll och gick i tusen bitar.

Först märkte jag inget, livet flöt på som vanligt.

jag upptäckte det efter ett tag.

Började leta, vända ut och in på varje skrymsle och vrå.

Men mitt letande är meningslöst.

Jag visste att jag aldrig skulle hitta den hel igen.

Men någon gång då och då har jag hittat skärvorna, på de mest oväntade ställena.

Då limmar jag varsamt ihop dem.

Skärvorna av mig själv.

Kanske blir jag hel någon dag.

Tills dess är det bara att fortsätta leta.