Hela världen har blivit en karta
Och vid varje vägskäl står en profet
Med lena händer och en alldeles ny
Överlevnadsstrategi

Och jag vill bara gräva ner mina slitna converse i gruset och skrika: NEJ!
Låt mig hitta min egen väg, falla i alla de gropar som ropar på mig och ge mig tillbaka skrubbsåren på knäna och gråten som stockar sig i halsen
Ge mig ett fall där det faktiskt känns att marken tar emot hur hårt den än träffar mig och känslan av lättnad när man bara får släppa på trycket
Ge mig en enkel sorg och en smärta som jag kan se!

Det regnar i Skärholmen, det blåser i Bredäng och jag är alltid på väg åt fel håll. Bara längre och längre ifrån mig själv men ändå aldrig på väg mot något större.

Och när man somnat så många gånger mellan haltande andetag att man inte märker skillnad mellan vakennatt och sömngångardag, då är det bara logiken som säger att nånstans i en bankar ett hjärta fast man inte känner några slag.
När din förlåtelse landar nånstans i mig som smakar som triumf men kostar som ett nederlag.
Men jag ber dig om ursäkt med varje sviktande steg mot gatstenar som någon lagt på sned. Som en undanglidande sanning som bara tillåter ett steg i taget.

Och jag har lagt mig ned precis där jag var när insikten om att det finns alltför många verkligheter träffade mig, som den där kometen som Nasa lovade skulle missa.
Placerat min kropp i exakt den form som jag vill att fossilen efter mitt skelett ska rita in i stenen som ska överleva dig och mig och allt som kom emellan oss.
När tusen år har försvunnit och tusen himlar rusat förbi ovanför och alla de månar som inte längre skänker tröst utan bara en ljuspunkt till att sträcka sig efter har somnat bakom bergen vars kanter ser lika mjuka ut som allt annat jag inte längre får röra vid.

Och det enda som finns kvar att hoppas på är att en bit av någon himmel ska falla ner och göra mig sällskap nu.
Lika hudlös som jag lika tidlös som du.