Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
så tomt det var i skallen jag satt för att skapa nytt material och det jag lyckades hitta var detta efter mycket rotande efter uppslag


Din verklighet mina drömmar

Jag säger ingenting för det finns inget att säga, tystnaden är mer talande
Och jag ser hur den stjärna som var en illusion har gått över till glömska, den är falnande
Jag vet vad det är, jag vet vad som är jag där ute, jag saknar rustning och jag har inget svärd
Men det är ett mörker som slukats av min själ, det är min värld

Som om inga ord kan bli rätt, som om ord är för evigt men stunden finns inte ens nu
Och jag har inte en aning om vem jag är, och jag älskar den som jag upplever som ”du”
Du har en verklighet som du ville att jag skulle dela, jag hade mina drömmar, inte mer än så
Kanske var det så att det var då vi älskade så där för tio år sen som det verkligen var vi två

Jag har aldrig sagt att jag är lycklig, jag är glad för dom stunder då jag lever lite
Och jag bröt mot alla regler, det konventionella måste försvaras med vite
Och jag är så mycket äldre i dag, så mycket tröttare än jag kände då
Och ja undrar var du är, du som finns någonstans, du som en gång stod och såg på

Och jag måste resa, jag kan inte andas här, luften här, för doften av dig finns kvar
Och jag gråter säkert fortfarande över dig då jag dör, men i gråten finns inte några svar
Du har en verklighet och jag har inget liv utanför mina drömmar, det är bara så
Du antydde det i dina viskningar då du smekte mig, när vi fanns, när det verkligen var vi två

Jag trodde jag begravde dig i min smärta för tio år sen
Och så återuppstod du som en efterlängtad vän
Fast jag vet inte ens om du finns någon annanstans än i mitt hjärta
Och jag vet inte om jag älskar dig så som jag gjort, eller om jag bara älskar smärta

Och jag kan inte måla om min aura, det är för mycket i jag i de färger som finns
Sen kan man ju grubbla sig sömnlös över vad som är drömmar och vad jag verkligen minns
Du har en verklighet där du älskade mig, jag har mina drömmar där jag aldrig slutat älska dig
Och kanske är det så att drömmarna får leva det liv som verkligheten aldrig kunde ge mig

Jag bränner mina ljus i det mörka som jag ska begrava mina tårar i när regnet blåser ner
Jag ska sky solen för tänk om jag inte kan andas, tänk om jag blir medveten om vad jag ser
Och vad gör det för skillnad, jag var drömmar och man, du var verklighet och kvinna
Det var nog det närmaste vi kom ett liv, och det faktum att det var så kommer aldrig försvinna




Fri vers av PPQ
Läst 239 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2013-11-28 18:22



Bookmark and Share


  kråkan VIP
Länge sedan jag läste hos dig.. men läst nu å säger bara en sak.. du skriver bra! helt klart!
2013-11-28

  Angela Bohlin VIP
sorgsna rader om något som kanske en gång var
2013-11-28
  > Nästa text
< Föregående

PPQ
PPQ