En fredag föddes du. En fredag var din sista dag i den korta resan till världen. Du gillade klockor. Jag ser dig fortfarande då du kom in med en väggklocka. Klockan är hängd på väggen. Jag tittar på den varje morgon jag vaknar, inte för att veta vad klockan är. Däremot intalar jag mig så här: ”den rullar. För jag har överlevt natten.”
Jag faller ner i mörkret till Zeus grottan när jag överlämnar mig till en sovplats varje gång.
Klockor förekom runt dig ofta. Jag undrade ibland varför Pirko tyckte om klockor?

Jag förstod inte dig förrän tiden rann i sanden för dig. Hur kunde du hitta en rispa i tiden att gå ut igenom? Du tog inte med dig något till andra sidan floden. Du tog farväl från världen naken samma som du kom. Du lämnade allt. Jag ser dig bortom tiden. Bortom platsen. Bortom din kärlek. Bortom dina känslor, bortom allting. Allt det här för att du lämnade mig med alltihop. Med dörren som du inte öppnar någon gång. Med bruden du inte ringer längre. Med telefonen vilken du inte svarar. Med träningsflaskan som inte ligger på bordet. Med dina vänner vilka du aldrig talar med. Med din hand som inte tar i resväskan. Med ordet ”Papiii” du inte yttrar igen. Med ditt barn som aldrig ropar på dig fader. Med solen över Medelhavet.

Jag ramade dig den dagen du sa: ”Pappi! Jag kan leva här resten av mitt liv.” Vi var på Kreta. Din önska fastnade i min själ. Drömmen startade. Där på Kreta besökte vi Zeus grotta. Jag hade ryggskott. Men jag var påstridig. Jag sa att jag måste besöka Zeus hem oavsett vad det händer med mig.

Du berättade till mig att Zeus var yngste son till Kronos och Rhea, Ett orakel förutspådde att en av Kronos söner kommer att störta honom från makten. Därför åt Kronos upp sina fem första barn levande. Men Rhea gömde Zeus som var det sjätte barnet i den här grottan. När Zeus växte upp tvingade Kronos att spy upp hans syskon. Sedan delade han makten med sina bröder. Zeus blev himmelens härskare. Det var Zeus som gav människorna deras öde. Numera undrar jag om Zeus hade någonting med vårt öde att göra?

Drömmen om Zeus land frodades. Jag tänkte ut hela mitt liv till slutet. Jag önskade att efter min död du skulle bränna upp min kropp och lämna till vinden. Vinden skulle strö mitt stoft från en bergsklippa över den blåa havet. Vi reste till länderna vid Medelhavet. Drömmen var på väg att slå in. Men dina klockor kunde inte rädda tiden. Den vissnade i ditt hjärta hastigt, oväntad. Ditt liv gick sönder i drömmarnas händer liksom ett ömtåligt glas. Vad planerade Zeus i solskenet utanför grottan när vi hade trappat ner till hans gömställe, undrar jag.

Prometheus bestämde att ge människan en gåva som inget annat djur hade. Han beslöt att stjäla elden från gudarna och ge den till människorna. Prometheus tyckte då att människan var överlägsen alla andra djur.
För det här påhittet blev Prometheus bestraffad genom att bindas vid en klippa i fjärran där en örn ständigt hackade ut hans lever som ständigt växte ut igen.
Men till sist räddade Herakles honom. Herakles sköt med sin pil ned örnen när ha gick dit för att hämta de gyllene äpplena. Prometheus tolkas som bestraffades för förbrytelse. Jag undrar om Zeus räknade vår dröm som en förbrytelse?

Pirko! när jag går till sängen känns det som om jag lämnar mig till örnen varje natt. Den hackar på min själ. Under dagen frodas den igen medan jag undrar när du ska hämta de gyllene äpplena och befria mig.

Jag tar med mig dina badbyxor du hade sist på Cecillian varje gång jag reser. Den ligger där vid stranden och väntar på dig komma ut från havet eller dyka upp bland människorna.

Pirko! Inget är lik sig vid havet längre. Det förflutnas dröm är dagens sorg. När jag går på gamla vägarna upptäcker jag att jag inte är på dem. Alltid bland vägarna finns en osynlig väg som man tar ensam.

Pirko! Ord räddar inget. Hur som helst själen skriker, vinner tystnaden. Den tystnad som råder hos dig numera.

Din Pappiii
2013.11.20