Från tavlorna som hänger i den stora salen
på muséet och polisen
som snurrar sin batong
och spelar med dolda kort
och konversationerna där bakom q8
mitt i natten i din egen förort,
och den fattiga tjejen som snart kommer att föda.

Killen lär sig på internet, från den allra första början,
han är bättre än alla andra.
Som om lagarna tillhörde honom.
Han lär sig att de skyddar hans etnicitet.
Håller uppe hans hat, så att han aldrig tänker klart.
Den gamla kulturen och historien
blir odödlig, orörlig, och overkligt vandrande som ett Frankensteins monster:
Oheligt vid liv, skulpterad av girighet, rädsla och mördande ensamhet.
Men frågan är vem som kommer ta ifrån honom rätten att döda?

Du går längs gränder
fyllda av dolda ansikten,
och likt kåpor, som döljer vad som annars skulle vara
seende och lyssnande huvuden och hjärtan.

Vita som skärselden
och svarta som avgrunden
är de orörliga.

Jag går ner på knä och ber ständigt till
en statiskt stagnerad pool.
Och när jag ser min spegelbild blir jag nöjd.
För en liten stund.

Men de törstiga tusenden
av ärrade ansikten.
Och med misshandlade framtider.
Alla kommer de att resa sig
en dag.