Skriket var det enda som var greppbart i scenen som utspelade sig framför henne. Allt annat verkade oförklarigt, inget annat höll riktigt ihop. Hon förstod inte människorna, förstod inte vad som höll på att hända. Skriket däremot, det var allt annat svårt att läsa av.
Hjärtslitande, brutalt och skrämde fullkomligt vettet ur henne. Det var ljudet av en smärta hon aldrig stött på tidigare.

Trots det såg hon inget blod.
Det var den första vettiga tanken på säkert närmare minuten. Det fanns inget blod och inga brutna ben. Så varför verkade flickan framför henne allt mer fördärvad allt eftersom sekunderna gick? På en stilla parkeringsplats utan varken bilar eller människor, här fanns ingen som såg och ingen som kunde orsakat. För inte kunde det väl vara han? Hon lät blicken falla på den unga mannen hon hade följt efter. Mannen hon inte riktigt hunnit ikapp förrens hon sätt honom här.
Han som satt så nära, tryckte flickan mot sitt bröst och såg ut att vilja byta bort sin själ för att hon skulle slippa lida. Kunde han ha slagit henne?
Medkänslan hon såg i gestaltens böjda former, kärleken hon tyckte sig urskuldra i all den ömhet som han höll tösen med. Kunde hon verkligen mista sig? Inte kunde väl det vara ånger efter ett gräl som gått för långt, eller en ilska som urartat?
Overkligt.
Overkligt var skriket, overkliga var de plågor den tunna flickan verkade befinna sig i. Nu låg hon ihopkrupen i hans famn på marken men för knappa minuten sedan hade Minna kunnat svära på att hon sätt flickan lyfta från marken i sina kramper.
Det måste vara skriket, förödelsen det vittnade om, som fått henne att se i syne. Blotta ljudet av det var tillräckligt för att fylla även henne själv med en smärta som var omöjlig att stänga ute, så kanske hade det även påverkat vad hon tyckte sig se. Kanske borde hon hålla för öronen men övertygelsen om att det skulle göra detsamma fick henne att låta bli. Hon trodde inget skulle kunna hjälpa till att tysta ljudet, vilket gjorde situationen ännu hemskare.
"Jag borde lämna det här," var tanken som gång på gång verkade snudda vid ytan hos henne, trots det stod hon fastfrusen kvar. Hon tänkte svära en ed, försökte hon påminna sig själv om. Att alltid hjälpa till där hjälpen behövdes. Hur skulle hon någonsin kunna gå i god för sig själv om hon valde att backa undan och lämna de två själva i regnet?
Hon borde göra något.
Även om scenen framför henne verkade lika intim som smärtsam så borde hon försöka göra nånting. Kanske hjälpa, eller åtminstonde erbjuda sig att försöka hjäpa till.
Det var det läkare gjorde.

Ett steg fram, ett steg till.
Åh, vad hon önskade att den unga kvinnan skulle sluta skrika. Hon var äldre än hon först hade trott, det insåg hon nu. Kanske arton, nitton år i alla fall även om kroppen var så liten och smal att den inte såg en dag äldre ut en femton.
Men hon hade haft rätt i att flickan var vacker. Även ännu vackrare än hon först hade trott, detta trots att hennes röda mun var helt svullen av tårar och ögonen såg ut att svämma över flera gånger i sekunden.
Men fortfarande inget blod.
"Få det att sluta!"
Hon stannade upp en sekund, osäker på om hon hört rätt. Det enda som rörde sig på den ödelagda asfalten var hon själv - trots det var hon ganska säker på att den blonda skönheten bett sitt sällskap om att få något att lägga av.
Och visst såg det ut, på henne, som att någon torterade henne utav allt den hade att ge.
Problemet var att det fanns ingen där. Ingen som gjorde henne illa.
Det var skrämmande att se, samtidigt som smärtan i ljudet verkade smitta av sig. Påminde henne om alla de där nätterna hon jobbar extra på sjukhuset. Skriken i korridorerna efter soldater nyss hemkomna från strid, en kvinnas förtvivlan efter att just förlorat sitt barn. Ändå var inga utav de kvällarna ens att jämföra med dethär. Det här var paralyserande samtidigt som det slet hela kroppen isär. Och just nu verkade det vara riktat mot henne.
"Hon måste stänga av!" Förtvivlan, skräck, bedjan.
Minna hade svårt att förstå varför det var henne flickan syftade på. Trots det verkade orden självklar och lika direkt som hon kände sig träffad tittade ett par svarta ögon upp mot henne.
Ilska, förakt och en avsky som skrämde henne. Hon hade aldrig sätt så mycket hat förut.
"Sluta tänk och gå tillbaka till din bil." Hans ögon verkade spegla sig i rösten när han tilltalade henne, samtidigt som handen han strök över flickans hår var lika rörande öm som förut. Hon försökte stamma fram en fråga om att hjälpa till, men han skakade bara bestämt på huvudet. "Gå tillbaka till din bil och stanna där." Upprepade han med den allra glödhetaste blick. "Kom inte tillbaka och åk inte iväg förren. Stanna där."
"Men.. Hon.."
"Jag hanterar det här." Svarade han bara enkelt på hennes halv sagda fråga som om hennes närvaro aldrig kunde förbättra någonting. "Det enda du kan göra är att sätta dig i bilen och skruva upp musiken. Du kan titta om du vill," det fanns ingen reson eller utrymme för diskussion i de ögonen. "Men lyssna inte, känn inte. Tänk bara glada tankar om du nödvändigt måste tänka något alls."
"Men.." Försökte hon en sista gång även om hon kände att slaget var förlorat. Han verkade ha rätt, det såg inte ut att finnas någonting för henne här. Samtidigt tvekade hon med tanken på vad hon hade blivit åskådare till tidigare.
"Nu." Avbröt han slutgiltligt och släppte henne sedan med blicken.
Och hon vände om, lydde order.
Trotsade sin medfödda envishet utav skäl hon aldrig skulle kunna förklara.
Hon trodde bara, att han hade haft rätt helt enkelt.

Det hade inte varit speciellt många meter till bilen ändå hade hon sprungit tillbaka. Inte för att undkomma regnet, inte för att den bitande kylans skull. Allt hon hade velat var att undvika tjutet.
Vilket även här hade verkat omöjligt, skriket hade tagit sig igenom. Hög musik på radion däremot verkade hjälpa henne att koppla bort det en smula. Dämpade det förstörda och verkade öka avståndet mellan henne och de två där ute. Ändå kunde hon inte släppa dom med blicken, satt istället som hypnotiserad.
Det verkade omöjligt, kunde hon inte låta bli att tänka, att två så utomordentligt vackra skapelser skulle befinna sig i ett samhälle som detta här. Att de ens skulle kunna finnas två av dom på en och samma planet - skönhet som deras var av typen som osannolikt kunde drabba mer än en människa per livstid. Två så perfekta skapelser verkade nästintill omöjligt. Ändå satt de där, blöta och förstörda. Hon av någon oidentifierad smärta medans han verkade gå itu av att se henne sådan. Ändå fanns det ett lugn över honom, som om han inte tänkte låta det här gå någonting annat än bra. Kanske var det därför hon sätt honom skäla tabletter tidigare, var det för att ge flickan nått som skulle dämpa hennes smärta?
När man slapp höra ljudet var kärleken det som dominerade scenen mest av allt, insåg hon förbluffat där hon satt med vindrutetorkare och baladsånger som stängde allt annat ljud ute. Han såg ut att vara hennes ankare. Tanken slog henne när hon såg hur flickan kravlade sig fast näst intill besatt vid honom. Som om han höll kvar henne i livet, motade bort någonting Minna själv inte kunde se. Och hon verkade vara hans verklighet. Sättet han höll henne på skvallrade om en kärlek så intim att hon nästan ville vända blicken bort.
Det kändes som att hon inkräktade på någonting.
Ändå kunde hon inte låta bli att titta.
Var det här anledningen till att han alltid verkade så kall? Hon visste ju hur såväl de sötaste sköterskor som patienter inte kunnat hålla sig från att kasta sucktande blickar och bjuda med honom till diverse event - en charmighet som aldrig mötts utav något annat än ointresse, förakt.
Nu kunde hon för första gången förstå honom. Hon visste själv inte om hon någonsin skulle kunna finna något vackert igen efter att ha lagt ögonen på den flickan.
Det skulle väl vara han i sådana fall, även om inte ens hans perfektion kunde mätas med den skönhet hon skymtat i flickans ansikte. Där han var mörkret var hon ljus. Lika svart som hans ögon var, var hennes blåa. Djupblå, kantade av svarta ögonfransar och tveklöst de största som Minna någonsin sätt. Hans hår var mjukbrunt, nånstans mellan mörk och ljus choklad. Hon var däremot var linblond, med ett hårfall som räckte nära inpå ryggslutet. Hennes drag var mjuka, till och med i smärtan. Ansiktet litet, konturer och linjer perfekta. Hyn det närmaste vit, munnen röd och fyllig. Hon var ljuvlig, helt enkelt. Men lika mjukt som hennes ansikte var, var hans hårt. Skarpa linjer, rak näsa. Nästan lika fylliga läppar. Han var natt, hon var dag. Och nu satt de där framför henne som om tid och rum inte spelade någon roll, dränkta i ett regn som verkade anpassat till hela situationen.
Klart det skulle regna en natt som denna.

Hon tittade som förtrollad på dem i vad som verkade vara hela natten. Timmar av skakningar, tårar och vad som såg ut att vara en kamp mot någonting osynligt för att hålla den vackra flickan kvar. Hela tiden höll han henne, vissa stunder pratade han. Ibland såg han ut att skaka liv i henne med en desperation Minna aldrig skådat. Flickan på asfalten såg ut att närinpå dö flera gånger om, men varje gång verkade han på något sätt hålla henne kvar på jorden. Och hennes smärta verkade lika påtaglig varje minut hon var vid liv.
Minna skulle aldrig komma att förstå varför hon inte hämtade hjälp under den natten. Tvingade paret till sjukhuset, påkallade polis och ambulans. Varför hon inte följde bokens alla regler, utan istället bara satt där. Uppslukad av kärleken, viljan och hoppet som utspelade sig framför henne. Som förtrollad av den smärtsamma historia hon inte riktigt kunde förstå.
Så plötsligt slutade det, utan att hon riktigt kunde se vad som hände. Strax efter fyra, en stund innan de sista solstrålarna skulle gå upp, verkade allt bara över och flickan låg lealös. Tunn, tryckt mot honom, tyst. Var hon död?
Det tog henne knappa sekunden att komma ur bilen. Som slagen av verkligheten av en fruktansvärd tragedi, men killen som kom mot henne verkade till synes lugn när han bar den bräckliga kroppen.
"Är hon...?" Hörde hon sig själv säga och släppte för ett ögonblick den ljusa kroppen. Två svarta ögon såg trötta ut när de tittade på henne, men han skakade åtminstonde på huvudet.
"Inte inatt." Svarade han bara innan han gick rakt förbi henne för att lägga flickan i baksätet.

De hade åkt hem till henne under tystnad.
Bortsätt från en kort konversation där hon bekräftade att hon bodde ensam i föräldrarnas avlägsna sommarstuga hade inte många ord yttrats. "Åk dit," hade han sagt och hon hade följt hans önskemål utan att ens ifrågasätta varför. Hans bil stod kvar på parkeringen men det verkade inte bekomma honom, hur flickan hade kommit dit hade hon inte brytt sig om att fråga. Tystnaden hade varit bra, en skön kntrast gentemot nattens konstanta ljud. Hon hade kört på automatik utan att egentligen tänka på vägen framför, han hade verkat upptagen med sitt. Att smälta natten, hade hon förmodlat att han gjorde. De hade de båda två.
Men nu var de här, i hennes kök. Flickan hade han stoppat om i rummet på övervåningen. Kvar här nere fanns bara hon och han, tillsammans med två kaffekoppar. Och massor av frågor.
Men han verkade inte ha för avsikt att sätta igång ett samtal. Minuterna gick under tystnad samtidigt som de båda drack ur sina koppar, utslagna av trötthet på varsin sida av den stora köksön. Någonstans i huvudet lekte tanken att det var lite otippat att han var den första.. Bekanta som någonsin suttit i hennes kök och hade omständigheterna sätt annorlunda ut hade hon förmodligen tyckt att det var rätt konstigt. Just nu verkade det däremot som det mest normala med hela den här natten och hon tittade uppfodrande på honom.
"Vad fan var det där?"
Han ryckte till när hon tilltalade honom som om han lite glömt att hon var där. Det var nästan att han verkade fokusera blicken när han nu tittade på henne. Den var inte arg längre, insåg hon tacksamt - glad över det lilla. Men han såg tröttare ut än hon tidigare sätt honom och då hade de endå jobbar jour ihop några gånger. Men det var väl förståendligt.
"Vilket av det?" Svarade han utmattat och ställde henne lite på mattan. Hon hade inte förväntat sig ett rakt svar tillbaka utan snarare någon historia och diverse lögner, men uttrycket i hans ansikte var varken fientligt eller vaksamt. Istället såg han faktiskt.. Vänligare ut, än någonsin tidigare. Vänlig och en smula betänksam kanske, och trött då som sagt.
"Ja.." Började hon föriktigt utan att riktigt veta vilken fråga som borde komma först. "Flickan.. Vem är hon..?" Ville hon veta och gjorde sitt bästa för att klara av att möta hans mörk, mörka blick. Ville följa de där koderna om hur man skulle behålla ögonkontakt för att få folk att lita på än, låta bli att vika med blicken trots att hans blotta närvaro fick henne att rodna. Han gjorde inte det hela bättre nu, när han satt där i tystnad och verkade överväga någonting som kändes som en evighet.
"Hennes namn är Lia," svarade han sluligen med en blick som verkade mörkna vid tanken. Lia, tänkte Minna, det var ett vackert namn. Men hon gav sig inte tid till några vidare artigheter.
"Och..?" Tryckte hon istället på just som killen tog en djup klunk av sitt kaffe. Ett ögonblick av tystnad följde medans han verkade svälja det sista, fundera över något mer.
"Och, hon är en ängel."