när han måste prata om sådant som gör ont lägger han hakan i handen och kryper in i sig själv precis som jag för ord är ondast i världen även om meningen bakom inte är det

det slår mig

frågandes och jag undrar

om mitt avståndstagande från
allt
alla
resulterade i det här i den här själskvävande limbon av känslor
som antingen blev obesvarade eller förtryckta
jag vet

att jag är på väg nu men vart?

förövrigt
en morakniv i bröstbenet när han säger att han saknar mig men ändå aldrig vill ses när han säger att han vill ha mig men att det inte går för att-