Genar genom parken och en blick förintar mig hånande,
går sen ner till city där någon förgör mig målande ,
går vidare till hamnen där alkisarna förkastar mig nästan sovande,
sedan går jag full av hopp till synagogan, där min rabbi förnekar mig tålande.

Förintad
förgjord
förkastad
förnekad

Ingen sa att någonting var lätt, alla sa att ska man skaffa sig något, så gör man rätt
ingenstans finns hjälp att få, var och en till sitt, alla ska vi på dödens väg nån gång gå

Det är tretton minus kallt, tomtar överallt, glöggen den var gratis.
Det är fyllon överallt, glöggen den är kall, fan vad världen den är hatisk.

Trumpeterna äter bebiselefanter och gula regnbågar av små droppformade blad,
som de sedan spelar ut över torg och gator där jag går fram,
elefantungarna skriker i sina små regnbågslövhögar, skriker ut, en mild parad.
Det konstiga folket säger att jag delar inte rot med deras stam

Kyrkan på det stora torget ringer sina klockor, krigslarmet sjunger en sång
allt är ljud och oväsen, jag måste ha lugn, här är för mycket på en gång
jag går till bolaget vid köpcentret, köper några porter
Gud själv vet att det kollektivt undermedvetna gråter

Ska jag stanna och tänka, stanna och vända?
Eller gå samma väg hemåt som tillbaka?
Den enda korta, rätta, vackra, raka?

Klarinetter spottar fjärilar och vädret regnar kackerlackor,
som jag sedan trampar på, förvandlar de till guldtackor,
köper min egen värdighet
skaffar mig en färdighet

Tar samma väg hemåt som tillbaka.