För snart tre år sedan fyllde jag Tjugo,
ett år jag då såg fram emot.
Tonåren hade glidit förbi, inte en minut för sent,
tänkte jag, utan att förstå min tankes innebörd.

Jag har alltid tyckt om gåvor,
både de en får och de en ger,
och då såg jag fram emot alla gåvor
som Tjugo hade lovat mig.

Jag längtade efter att äntligen bli mogen,
jag längtade efter att bli vis,
men det fanns en gåva som Tjugo utlovat,
som jag suktade efter mest

Denna gåva var jag säkrast skulle ges,
för det var den som alla andra tycktes få;
Gåvan av ett tungt ansvar,
och styrkan att kunna bära det.

Och jag tyckte mig se att Tjugo hört min önskan,
för ansvar fick jag nog.
Men det tyckte mig som om Tjugo varit döv på ena örat,
för aldrig blev jag starkare.

Och nu när julen kommer närmre,
blir jag påmind om Tjugos löften om gåvor.
De är snart tre år försenade,
jag vågar knappt önska dem mer.

Men för snart en dag sedan kom äntligen till mig en insikt;
Tjugos löften, alla, var lögner.
Så min önskan är en lönlös sådan,
för styrka kan ej slås in i julklappspapper.

Så, kanske ändå, såhär i juletid,
gav Tjugo mig till sist en gåva:
För snart tre år sedan fyllde jag tjugo,
men för snart en dag sedan slutade jag vara tonåring.