Hon bar sina kläder slarvigt, som upphängda lik, tyckte han. Människan liknade ingenting han sett, gör honom illa till mods, än mer när hon i samma stund ler för att hon vet att han bryr sig om sådant, men det gör inte hon, självklart inte, för hon har sett det där som andra inte såg - såg igenom allt det där glättiga som utgör en mörk hinna om var och ens barnsliga själ, det där som urholkar blickar och gör vuxna människor stela som stämjärn. Samtidigt börjar någon slå häftigt inifrån mot hans bröstkorg, denne någon känner han snart igen, den övergivne pojken i vit mask viskandes med sin porösa röst, han tänker sig den lille som ensamheten i form av en grumlig entitet, han, den lille pojken har alltid varit där så länge han kan minnas, ett slags smuts i hans överarbetade fernissa, inklämd och plågad i de vita strama skjortorna viskar den lille obekväma sanningar, - som han alltid har skjutit åt sidan, men nu, nu är det annorlunda. Den lille viskar inte längre, ropar se mig, se mig!

Hon började tala till mig på ett obehagligt vis, ungefär som Galadriel, sa han, det låter vansinnigt, jag vet, men jag är säker på att jag i mig hörde; sluta lönnmörda modiga hjärtan, något om att det finns gift bakom dina tänder, slutligen; gör dig fri, så sa hon.

Tog avsatts mot mitt inre och föll

för de gula lockarna som lekte försynt i hennes skära nuna

öppnar hål där någonting levande sipprar in

rådjursögonen lindar kors i magen

bar honom bort öster om fjärran - för inget har han sagt eller känt förr av värde,
det visste hon

inget hellre han ville än att få ligga still


Sugs han tillbaka som ur psykos

känner in sin tyngd

känner igen sina märkesskor