Så många stjärnor som svävar
i världsrymden irrande planlöst
sökande ett hem,
mitt inre som en frusen sjö
full av sprickor,
men där finns ett osynligt sinne
bakom kaos som styr med en
vänlig hand,
är himlen livets
slutmål för oss små fladdrande
lågor på jorden,
att få komma nära gud
som botar dödsrädsla
känna själens existens
som ger ens liv dess
yttersta mening,
men egots begär efter makt sex
pengar är omättlig jag mej och mitt,
egot ger styrka men ingen lycka
isolering tomhet rädsla att mista
allt man har,
men ändå så svårt att döda,
svaghet rädslan att bli ensam,
övergivenheten
som gömmer sej bak irrande stjärnor
fast man anade lyckan.
få känna en närvaro som smälter isen
leva andas i ett inre lugn som sprider
sej som små mjuka ringar uppdagar enkelheten
där självtvivlet blir visshet om ett stort lugn
bortom allt förstånd.