Jag känner igen dig. Du var en vän till mig en gång. Jag litade på dig. Nu spottar du på mig. Nu förnedrar du mig. Nu hatar du mig. Men det gör ingenting. Jag hatar dig, lika mycket.

Maria drar med händerna genom det korpsvarta håret. Ett hårstrå fastnar i det köttiga skärsåret på hennes högra arm. ”Ytterligare ett misslyckande” tänker hon. Hela hennes liv är ett misslyckande. Ett enda stort misslyckande. Hon ser sliten ut, men det är inte så konstigt. Hon ser ledsen ut, men det är inte heller så konstigt. Hon ser utmärglad ut, men det är nog det minst konstiga av allt.

Det bränner i halsen. Lika mycket som i magen, och lika mycket som på armarna. Olika sorters känslor. Alla lika starka. På olika vis. Alla lika äkta. Bara jag som är äkta. Alla andra är ena falska jävlar. Falska jävlar som bara vill illa. Alla är falska jävlar, som jag bara vill spy på.

Marias mor har misslyckats i sitt liv, och på något sätt måste detta få ta sig utlopp någonstans. Som en självklarhet blir hennes eget misslyckande, Marias fel. Det blir liksom enklast så. Mammans drickande, det är också Marias fel. Allt blir enklare så. Slippa eget ansvar för sitt egna liv. ”Maria, för helvete, skärp till dig! Hade det inte varit för dig, då hade jag varit lycklig nu! Hade det inte varit för dig, då hade jag haft ett liv! Stick iväg, ungjävel.” Och vad kan väl Maria då göra? Protestera? Nej, för då vet hon att slagen kommer. De brännande, svidande slagen. Slagen mot magen. Slagen mot benen. Men slagen mot huvudet är ändå de värsta. Oftast kommer hon undan dem. Men inte alltid. Så vad kan väl Maria då göra? Hålla sig hemifrån så ofta och så länge som möjligt? Visst, men även Maria måste ju sova. Fast det gör hon i och för sig knappt. Men även Maria måste ju äta. Fast det gör hon knappt, det heller. Hon måste ju leva. Men det vore en överdrift att påstå, att Maria har ett liv. Åtminstone ett liv som kan kallas värdigt.

När jag tittar mig i spegeln, då vill jag bara kräkas. Jag mår illa. Jag är ful. Enbart ful. Det finns inget vackert med mig överhuvudtaget. Mitt hår är slitet. Jag har ringar under ögonen. Mina ögon är döda.

Maria väljer kläder med omsorg. Mycket ska vara svart. Gärna i ett par för stora storlekar. Då tänker man inte lika mycket på hennes utmärglade och taniga kropp. Hon hatar sin kropp. Hon vill plåga den så mycket som möjligt. Det är ett under att hon fortfarande lever. Böjer hon sig framåt, så ser man hur revbenen spelar under hennes hud. Sätter hon sig ner, så får hon blåmärken efter sittbenen. Har hon för tajta jeans, så skaver höftbenen hål på tyget. Hennes leverne har satt sina spår; det vilda festandet, de sena nätterna, hennes vägran att äta.

Men en gång var Maria lycklig. Hennes mamma och pappa var lyckliga. Åtminstone på ytan. Maria har svårt att definiera lycka, att veta vad lycka verkligen innebär. För livet kan vända. Lika fort som man vänder bladet i en bok, kan livet vända. Marias liv vände. Fast ännu snabbare. Dagen då hon kom hem och fann sin far. Det var nere i källaren då hon skulle hämta en pepsi. Ja, Maria drack läsk på den tiden. Det gör hon inte längre, inte ens ibland. Som ett lod hängde han där, rakt upp och ner. Benen dinglande knappt en halvmeter ovanför golvet. Helt livlös. Han gav upp. Maria vill också ge upp.

Jag drömmer om dig ibland. Du kommer som en räddade ängel. Tar mig härifrån. Mamma har ballat ur totalt. För att inte tala om hennes förbannade snubbe. Han har försökt med att ge sig på mig ibland. Han lyckades när jag var mindre. Men jag är fan inte liten längre. Han ska aldrig någonsin lyckas ge sig på mig igen. Nu slår jag tillbaka.

När Maria var ”lycklig” så var de åtminstone en familj. Mor, far och den enda dottern. Nu är de bara mor och dotter kvar. Visst, det finns en så kallad styvfar med i bilden också. Men Maria räknar inte med honom, för hon har aldrig lärt känna honom. Vet bara hans namn. Maria kallar sällan, eller snarare aldrig, sin mor för ”mamma”. Det blir istället ”kärring”, eller ”bitch”. Men oftast pratar de inte med varandra överhuvudtaget. Det beror mest på att det är svårt att få kontakt med mamman; hon är oftast full, och hennes ”pojkvän” likaså. Marias mamma har alltid haft en tendens till att dricka mycket, men hon dricker ännu mer, och ännu oftare, nu. Maria har en känsla av att det var därför hennes pappa hängde sig. Han orkade väl inte längre, helt enkelt. Maria hade inte heller orkat leva med sin mamma. Hon orkar det knappt nu heller. Men hon är ju mer eller mindre tvungen. Maria har ingen möjlighet att försörja sig själv. Ingen skolutbildning efter nian. Inget jobb som kan användas som merit, och med det liv hon lever, så har hon inte speciellt mycket att komma med överhuvudtaget. Ibland undrar Maria hur hennes liv hade sett ut nu, om pappan varit i livet. Han var snäll, och brukade kalla sin dotter för ”ängeln”. Hon var ju det vackraste han visste. Men Maria förstod aldrig vad han menade. Och hon förstår det fortfarande inte.

Jag brukar tänka på det du sa. ”Ängeln”. Skulle det vara jag det? Men då måste du ha ljugit, för jag ser ju fan inte ut som någon ängel. ”Monstret” hade passat bättre. Det hade varit jag i ett nötskal.

När Maria drar ner på stan, då tittar folk. Alltid. Hon tittar aldrig tillbaka. Hon stirrar ner i marken. Försöker gömma sig. Vill inte synas. Vill bara få försvinna. Egentligen vet hon inte om hon bara inbillar sig, eller om de faktiskt stirrar så mycket som hon tror. Maria har alltid varit mer eller mindre paranoid. Miljöskadad, helt enkelt. När hon är där på stan, så går hon alltid samma runda. Först hem till Niklas; han har grejerna. Sedan hem till Tina; hennes enda vän. Alla andra svek. Spottade henne rakt i ansiktet. Vände henne ryggen. Hennes pappa tog ju livet av sig, så en sådan tjej kan man inte umgås med. Och fjorton år är ju ingen egentlig tid. Ingen riktig vänskap. Sådan kan man kapa och göra sig av med. Det är bara att lämna den fjortonåriga flickan, som nyss blivit faderlös, i sticket. Den fjortonåriga flickan som är faderlös, och som har en mamma som super. För att umgås med en tjej som Maria, det hade ju svärtat ner deras perfekta tillvaro. Maria blev det svarta lammet. Ulven i fårakläder. Förrädaren. En ung flicka, dömd att leva i ensamhet, för att hennes far tog livet av sig, och för att hennes mor super.

Ibland känns livet ljusare. Jag blir gladare. Och faktiskt nästan söt. Mina ögon får glöd. Blommorna blommar, och fåglarna kvittrar. Det vanliga lyckliga tramset. Men sedan vaknar jag. Eller så försvinner ruset. Jag har faktiskt funderat en hel del över livet. Meningen med det, och så vidare. Men jag hittar ingen mening med det, och det är ju just det; hur fan ska man hitta inspiration att leva, när allt bara suger? ”Carpe Diem” säger de. Vilken jävla lögn. Mitt liv, det är inte värt att tas vara på. Om det så ens skulle vara bara för en dag.

Hon har valt att sakta bryta ner sig. Bit för bit. Tyna bort. Försvinna. Dö. För vad gör man när man är nitton år, och oälskad? Vad gör man när man är nitton år, övergiven och förstörd? Vad gör man när man är nitton år, med en kropp som är lika sliten som en åttioårings? Jo, man dränker sina sorger. Man dövar sina sorger. Man skär in sina sorger i kroppen. Man ger sina sorger namn. Man döper sig själv till utstött, annorlunda, och till värsting. Man anpassar sig efter det namn man själv gett sig. Man blir utstött, man blir annorlunda och man blir en värsting. Man blir den som de andra ändå tror att man redan är. Man ger dem den lilla glädjen att ha rätt.

De glor alltid så förbannat på mig. Förmodligen för att jag är så jävla ful och udda och så fel. Jag väljer att ge dem rätt. Jag ger dem saker att prata om. Jag ger dem det de vill ha; ett missfoster.

Första gången hon ”bröt sig loss”, var hon bara fjorton år. Nyblivna fjorton, och faderlös. Fjorton år, och redan på väg ner i rännstenen. Fjorton år och oskulden borta. Tagen av en vild, långhårig man. Tagen med våld i berusat tillstånd. Att inte kunna göra motstånd. Att inte våga. Att inte ha någon att vända sig till. Detta blev hennes början. Hennes början till sitt nya liv, och hennes början till helvetet. Hon gjorde ett val. Att aldrig lämna ut sig, någonsin, igen.

I dag när jag gick på stan, så tittade jag upp. Ungefär där i hörnet vid Hennes & Mauritz. Jag ser allt folk och alla deras tillgjorda masker De bara spelar. Jag är den enda som är äkta. Men är jag verkligen det, egentligen? Vem dömer det? Vem bestämmer? Är jag kanske bara en illusion. En marionett i någons dröm, i någon annans liv? Alkohol, sex och droger - mitt liv. Men är det verkligen detta, som ska kallas liv? Är det detta, som är det äkta? Är det detta, som är allt? När jag var liten ville jag bara växa upp. Allt skulle bli lättare då. Trodde jag ja… Fan vad fel jag hade. Och nu är jag fast. Det är fan inget lättare. Men för att kunna bryta sig loss, så måste man vilja. Man måste ha något att bryta sig loss för. Någon att komma hem till. Någon som bryr sig. En kram. Ett vänligt ord. En tanke. Så lite, så betydelsefullt. Inte ens en tanke fick jag. Kommer jag någonsin få det?

Maria speglar sig. Granskar sig noga. Från topp till tå. Hon mår illa av det hon ser. Räknar på vad hon stoppat i sig. Kontrollerar. Allt ska med. Inte en enda kalori får exkluderas. Allt ska med; bananen, äpplet, glaset med juice och den torra smörgåsen till middag i kväll. Ett lätt överslag; cirka tvåhundra kalorier. Ingen hunger. Bara törst. Men vatten är bra. Vatten kan man dricka i mängder, då det är fettfritt. Vad Maria mer har räknat ut, är att om hon vill unna sig något särskilt, om dagen varit bra med få övriga kalorier vill säga, då kan hon unna sig en kopp te till kvällsmat. Men hon får inte doppa tepåsen i vattnet för länge. Örterna kan faktiskt innehålla kalorier, och kalorier som inte finns med i beräkningarna är farliga, mycket farliga. Så de får inte finnas. Två dopp ungefär, sedan måste tepåsen slängas. Hennes ansikte är utmärglat. Ögonen sitter som intryckta i varsin mörk avgrund, två mörka hålor. Kindbenen sticker ut. Maria är en tjej som har lärt sig att fuska. Att leva på lögner, svek och knep. Att gömma sin mat är numera en regel, än enstaka företeelser och undantag. Fuska med mjölken och flingorna. Fuska med smulor på tallriken. Fuska med spår i smöret, och hon vet precis hur hon ska göra för att disken ska se använd ut. Hon sitter heller sällan ner. Det är bättre att stå upp; det förbränner fler kalorier. Alltid vara i rörelse, alltid vara på gång. Allt, för att förbränna kalorier. Hennes svarta smink rinner i samma takt som spyorna spolas ner i toaletten. Svart är sorg. Svart är olycka. Svart är död. Sorg över att det egentligen inte spelar någon roll om hon gömmer sin mat eller inte, för det är ändå ingen som bryr sig, eller ens lägger märke till om hon äter.

Med försiktiga rörelser närmar jag mig dig. Du ligger där. Stilla. Orörlig. Utan liv. Du är vacker. Du skriker efter mig. Du vill att jag tar dig i min hand, för dig mot min arm. Du vill att jag ska märka mig. Ett märke, djupt, som aldrig får försvinna. En slags påminnelse. För alla svek, för all ondska. För all smärta. Jag greppar dig. Det svider till i min hand. Det blöder. Du vackra blad. Du glänser av metall. Silvergrå. Sakta, sakta mot min arm. Rispar. Blod. Ett märke. Ett sår. En evig påminnelse.

Sönderkarvade armar. Rivsår, skärsår och breda ärr. Fortfarande köttiga sår. Ett ärrat hjärta. Så vad gör man när man är nitton år och galen av olycka? Olycklig över livets orättvisor, olycklig över sitt miserabla liv. Jo, man karvar och skär, man sårar sig medvetet. Man sätter vant upp den fasad, som man satt upp så otaliga gånger förr. Maria har lärt sig att bära sin falska mask med vördnad och stolthet. Stolthet över dess perfekta uppbyggnad, och stolthet över sin egen kreativitet.

Det är sent på natten nu, och jag kom på att jag aldrig berättade färdigt om min vandring på stan. Det är väldigt märkligt hur livet ibland kan vända. Lika snabbt som man byter sida en bok, kan det vända. Man får nya perspektiv och nya tankeställare. Han var runt fyrtio år, kanske lite äldre. Det är svårt att se åldern på folk. Men sak samma. Det jag vill berätta är i alla fall, att det känns som att denne man kom närmare mig på en timma, än vad någon människa någonsin gjort tidigare – i hela mitt liv. Han hade saker att berätta. Han fick mig att tänka. Han fick mig att lyssna. Han bar en glans av ärlighet kring sig, en ärlighet som jag aldrig sett, hos någon människa tidigare. Men jag är feg, jag är en mes, och jag är helt utan livsgnista. Han har förlorat allt. Har absolut ingenting kvar. Satt där ensam. Och med en abstinens på maximala nivå, så blir man väldigt orädd. Man bryr sig inte om någonting. Andra saker blir viktigare. Man bryr sig inte om vilka idioter man kan möta, och denne man såg ut att ha det jag sökte. Han såg ut att vara lätt att övertala. Vad fel jag hade. Han hade absolut ingenting. Han satt där, och var bara helt nykter. Jag blev förbannad. Tyckte att han ljugit för mig, utan att egentligen ens ha sagt ett ord. Han hade inte lovat mig det minsta. Ändå så tyckte jag att han ljög för mig, så som alla andra ljuger och har ljugit för mig. Så jag var på väg att gå därifrån. Riktigt, jävla förbannad. Men han bad mig stanna. Stanna, bara för att prata en stund. ”Det är så sällan någon vill prata med mig”, sa han. Jag bara blängde. Egentligen vet jag inte ens själv, varför jag egentligen stannade kvar. Men jag tror att det var något med hans ögon. De såg så ensamma, ledsna och slitna ut. De såg ut som mina egna, fast i ett föråldrat exemplar. Och så började han berätta. Om sitt liv. Det är inte utan att man blir lite överväldigad av att en så relativt ung man, kan ha varit med om så mycket. Att ett liv kan rymma så många händelser. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till mitt eget liv. Är det så här som mitt liv kommer se ut om tjugo år? Eller om kanske ännu kortare tid. Det är inte utan att man blir lite rädd och fundersam. Men jag har sagt det förr, och det tåls att sägas, om och om igen; jag är feg och jag är en mes. Jag vågar inte ta tag i mitt liv. Jag vet inte om det som skulle kunna bli bättre, är bättre för mig. Värt ett försök? Javisst, kanske. Han hade ett liv en gång. Ett drägligt liv till och med. Nu bor han lite här och där; i trappuppgångar, på parkbänkar och ibland kan han förnedra sig så pass, att han går till olika hjälporganisationer. Han berättade hur svårt det är gå till ställen som Röda Korset, exempelvis. Det blir så uppenbart då, hur misslyckad man verkligen är. Hur åt helvete allting verkligen har gått. Hans fru lämnade honom för att han drack. Min pappa hängde sig. Hans barn har brutit kontakten. Min mamma super. Folk han känner, eller rättare sagt kände, hälsar inte längre. Mina så kallade vänner, drar sig inte för att spotta mig i ansiktet. Visst, det låter patetiskt. Det låter som taget ur en dålig berättelse eller novell. Det blir så patetiskt att man äcklas. Men verkligheten är patetisk. Det verkar bara, som jag att jag är den enda som har insett det. Men nåväl, för att återgå till Lasse - ja han har faktiskt ett namn, vi har faktiskt det även vi som är utstötta - hans första fråga var varför jag såg så sjuk ut. Varför jag gick omkring där så ensam. Vad svarar man på det? ”Det har väl förihelvete inte du med att göra!” Jag svarade så. Ansåg att jag haft rätt redan från början, om att detta var en sjuk, sjuk man. Sedan sa han ”Du är på jakt va?” Då hajjade jag till; kanske att han hade något ändå. ”För är du det, då har du då hamnat rätt åt helvete fel.” Han sa det helt lugnt, och fortsatte; ”Det är inte värt det. Det är därför jag håller mig nykter nu för tiden. Det blir som ett slags bevis för mig själv, att mitt liv hade kunnat fortsätta vara drägligt, om jag tagit tag i saker och ting tidigare.” Jag lyssnade. Satte mig bredvid honom. Han log. Jag var knäpptyst. Det var ett ärligt leende som han gav mig, och jag kände mig genast lugnare. Lugn på ett vis som jag inte varit lugn på, på länge. Men rädd. Rädd så in utav bara fan. Såg han vem jag var? Såg han vad jag ville? Är jag så uppenbar? Då log han igen. ”Vill du prata lite?” Jag skakade på huvudet; ”Jag har inget att säga.” ”Det har alla. Alla har sin egen berättelse. Det är det som gör livet så spännande; ingen har varit med om exakt samma sak som någon annan.” ”Vilken är din då?” Nyfikenheten började väckas i mig, och det var då han började berätta. Orden flödade ur honom. Jag blev imponerad av hans vältalighet. Jag som trott att han bara var en jävla a-lagare. Eller ännu värre; en nerknarkad jävla idiot. Sådana människor har jag ingen respekt för. Det är folk som förstör sina liv. Det är sådan som jag själv är, och jag har knappast någon respekt för mig själv. Lasse började supa när han fick sparken från sitt jobb. Den typiskt manliga anledningen, som han själv uttryckte det Han menade på, att kan man inte behålla sitt jobb, då är man inte man nog för någonting. Då kan man lika gärna låta allt gå åt helvete. Han hade inga tankar på att han sårade sin familj. Det var deras fel att han fick sparken; de hade utsatt honom för alldeles för mycket press hemma. Det är mitt fel att mamma super, jag gör henne olycklig. Hon ville aldrig behålla mig. Det var pappa som tvingade henne, brukar hon säga. Se, jag kan dra paralleller hela tiden. Vi är nog ganska lika egentligen, Lasse och jag. Det har gått åt helvete för båda två. Skillnaden är den att enligt Lasse, så kan jag fortfarande rätta till mitt liv. När jag frågade rakt ut varför han blev nykter, så svarade han bara att han inte hade lust att dricka längre. Så var det inte mer med det. Han såg helt plötsligt på sitt liv med andra ögon. Han frågade sig själv om det här verkligen var allt han skulle få ut av livet. När jag då sa, att det spelar väl egentligen ingen roll om du dricker eller inte, du lever ju i rännstenen nu i alla fall, så svarade han återigen helt lugnt och sa, att visst, det gör han, men skillnaden nu är att han får känna av sin smärta på ett annat vis. Och beviset. Beviset om att han faktiskt klarar av att låta bli att dricka. Även om ingen tror honom. Han kan minnas sina lyckliga stunder, vilket smärtar honom lika hårt som han gjorde illa sin familj när han drack. Han sonar sina brott, så att säga. Hand familj var det viktigaste i hans liv, men materialisten i honom fick överhanden och hans liv vigdes åt jobbet, vilket slet på dem alla. Så när han fick sparken, så var det självklart alla andras fel. Han var ju den som kämpat mest för att få alla saker de ägde. Han insåg inte då, att det var själen som var det viktigaste, som han så poetiskt uttryckte det för mig. När han sa det, så kunde jag nästan inte hålla mig för skratt. Själ… HA, vad är det? Han såg nog min reaktion, för han sa; ”Maria, du har fortfarande en möjlighet att göra någonting åt ditt liv. Du kan, om du vill. Om inte för din egen skull, så gör det för min. Gör så att jag får känna, att jag genom min historia, har kunnat bidra till något gott här i världen. Det är inte värt det. Det är bara inte det.” Då gick jag. Reste mig upp, och bara gick. Jag vände mig inte ens om. Tänkte på vad han sagt. Tänkte på mitt liv.

När Maria kom hem den kvällen så skrev hon. Tankarna surrade och hon hade inte något grepp om någonting längre. Vad menade mannen egentligen? Själen viktigast? Det är väl bara bullshit. Det är poesisnack och önsketänkande. Det är sådant man bara säger. Egentligen är vi alla små egoister med ett behov av materiella ting. Eller? Alla vill vi hela tiden ha mer än det som bjuds. Vi är alla gamar. Vi vill alla få ut så mycket som möjligt, av så lite som möjligt. Vi vill alla ha, enbart det bästa. Vi har bara olika sätt att uttrycka det på. Vi är inte mer än människor. Ingen av oss.

Maria sätter sig ner. Jag tittar på mig själv. Granskar. Sedan tar jag upp den sylvassa nålen. Den skriker efter mig. Sakta, sakta och försiktigt, som när man vårdar en skadeskjuten fågel, trycker jag den intill min hud. Injektionen går fort. Kommer de hinna? Kommer någon att hinna hitta mig, innan det är försent? Den Svarta Ängeln suckar djupt.

Äntligen…