Som en vår som står och väger, och som inte bestämt sig om den ska spricka ut i sommar än eller kittla retfullt en stund till med löftet om det.
Böljande eldfärgade hårtesar som under hypnotiserande osymetri väljer att hoppa lite som det än vill under din promenad mot min lägenhet.
Vit i hyn och fräknig, en sval hägring på den redan i april värmeböljande gatan.

När jag ser dig får du mig att minns nästan allt. Det klarnar, och blundar jag kan jag se färgerna, de liksom brusar upp från den mörka avgrunden som finns under ögonlocken. Milt framtonande i mahogny och gult i en kombination som får 90-talet att rodna.
Sådana som du är anledningen till att jag fortfarande skriver.

Det måste ha varit vackert. När jag vaknade på morgonen var täcket mer uppdraget än jag minns att jag dragit upp det själv, men vad har du för nytta av skriftspråk i sådana situationer?
Dessa trötta adjektiv som retfullt inte räcker till, att påriktigt beskriva.
Allt det sköra.
Jag har alltid velat poröst. Jag liksom strös med vinden omöjlig att försöka bestämma i fast form. Vacker, omöjlig att slita blicken ifrån, men så ensam. Så snäll... Men på samma gång så sval och obördig att jag lätt kan förväxlas med en näringslösning tundra. Så naken, och så evigt pendlande mellan dessa tillstånd att det är omöjligt att få någon fason på mig.

Jag måste gå.