Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Passager.

Tårarna fastnar som klister i mina ögonfransar , jag sliter loss dem
Blodet forsar som floder nerför mina kinder
Självdestruktiva ränder som en mänsklig zebra i sin mest skräckinjagande form.
Nu hoppar jag ifrån den bron jag sålänge har gått på.
Jag hoppade från livets bro för jag var för rädd vart den skulle ta mig.
Döden slukar upp mig i ett enda svep
Jag vet att jag livet nu undvek
Kalla det svek
Men det här är den enda utväg jag vet.


Dags att ta av sig kläderna av det förgångna dagarna
Nattens råa nakenhet skymtar förbi
Och jag fylls av en inre kyla jag inte kan värma
För de kläderna jag tog av mig
Kan ju inte nu längre hitta i min vrå
Av mörker
Där jag slänger av mig de känslor jag inte längre orkar bära på.




Bunden vers av Reboox
Läst 143 gånger
Publicerad 2013-12-13 08:25



Bookmark and Share


  Maxwell Cale
Fint skrivet. Det verkar som att du vill förmedla en svår ångest i din text. En smärta som till slut blir outhärdlig.



ibland kan det tyckas att stormen aldrig upphör,
men den kommer att göra det

vänta ut den

det finns alltid en ände i tunneln
2013-12-14
  > Nästa text
< Föregående

Reboox
Reboox