Jag är ett glasklart fall av handhavandefel

Mina föräldrar
Borde inte ha skaffat
Barn

Mina föräldrar
Borde ha skaffat
Hund

För det är så mycket som kan gå snett med barn
Det är validering som blir invalidering
Det är anknytningsteori och en rad andra psykologiska begrepp
som man kan misslyckas med

Hundar
Man kan avliva hundar
Men man avlivar inte emotionellt uppfuckade barn
(iaf inte i Sverige, andra länder löser det med dödsstraff)


Livet blir helt klart en större utmaning
vid avsaknaden av en grundläggande trygghet
och det är svårt att försöka förstå sig själv
när man spenderat sina första år som försökskanin
åt två känslomässigt otillgängliga 40-talister
oförmögna att möta sig själva
och (definitivt) en annan individ

Mina föräldrar
Borde ha skaffat
Hund


För i en hund
hade det (förmodligen) inte
upppstått oceaner av tomhet
som rymmer hav av ogråten sorg
och andra
vakuumförpackade
känslor
(som inte går att nå)


En hund hade (förmodligen) inte ägnat
en livstid åt att försöka fylla tomheten
genom ett ständigt sökande efter bekräftelse
I en konstant jakt på känslor
konstant flykt ifrån dem


Mina föräldrar
Borde ha skaffat
Hund


Men en hund hade inte kunnat känna
och förstå det fantastiska
i att en dag få
tillgång till
hela sitt register av borttappade känslor

För
trots allt
har alla omständigheter format mig
till den unika individ jag är
och man får liksom
återuppfinna sig själv
hitta nya förhållningssätt
och förlåta
dem som inte
menade något illa
utan gjorde sitt bästa utifrån sina förutsättningar
och helt enkelt inte förstod bättre


När det kommer kring
är jag lite glad ändå
att mina föräldrar
inte skaffade hund