Om jag dog ikväll så skulle inga avtryck spegla mig.
Likt ett fotsteg i snön aldrig kan berätta en historia,
hade min väg och saga aldrig gått till historian.
De hade kunnat säga att de såg spår överallt,
vilket tydde på att jag var påväg någonstans.
Men aldrig hade nån kunnat tydigt om jag gick bak eller fram.
Och när första stormen hade lagt sig,
hade ingen mints måtten av förtvivlan.
Av djupet.
Av de trasiga sulorna.
Den utslitna mönstringen.
Släpspåren av utmattning, och märken av knän som plösligt slagit i marken,
när benen inte längre orkat bära.
Kanske hade nån längst vägen uppfattat skratten.
Ett hak eller en sjaskig pub kanske kunnat vittna om ett léende.
Föjt av ännu fler förvirrade spår vid utgångens pissluktande karm.
Männen hade sagt att det var synd på en sådan ung tös,
medans alkiskärringar och parkbänkspack inte hade längtat efter
ännu mer sällskap. De vet hur det är att vara fast i en längtan och förtvivlan.
Hur döden är att föredra när det kommer till missbruk,
men att barn och familj är att föredra när det kommer till att dö.
Ibland kan jag känna hur jag känner med dem.
Det patrask som samlas vid tunnelbanor och trappuppgångar.
Som sluter upp och bildar helhet med själar lika trasiga som dom är.
Åh dessa djupa varelser.
Likt så mången författares dröm.
Att se så djupt på livet att kokain och sprit plötsligt blir det enda av ljus i en tillvaro så misserabel och avgrundslik. En trasig själ, en bruten penna.
Som om de förstörda sätt något vi andra missat.
Som om snön är djupare för dom än någon annan.


Men..
.. Om de skulle dö idag, skulle inga avtryck spegla dem.
Inget mer än fotsteg i snön hade kunnat berätta deras historia,
och ett fotsteg i snön har då aldrig gått till historian.
Snart hade ingen vetat om de var påväg någonstans,
om de gick bak eller fram.
Djupet, förtvivlan.
De trasiga sulorna och utslitna mönstringen.
Släpspåren av utmattning och märken av knän som plötsligt slog i marken,
hade försvunnit med våren, när snön snabbt lämnade marken.
De hade varit en i mängden på en småsjaskig pub, och de enda spår skulle vara de av pisslukt som de själva lämnat efter sig i karmen.
Ingen man minns ett tandlöst léende och deras toma parker hade snart ersatts av hus med betong.
Då hade ingen påmint sig om den som en gång,
brukade sluta upp med andra själar lika trasiga som den egna.

Djupet föder ensamhet.
Jag tänker inte dö ikväll.