Det ligger bokstäver i en hög och ruttnar. Initialer inbrända på huden. Det luktar skämt kött. Tecken utspridda som smulor längsmed stigen. Där vandrar min homonym, sjunger visor om tänder och blod.

Han ser henne där, och han och han. Sex ögon i kampen om hennes brinnande hålighet. Hon böjer sig ner, plockar upp tecken efter tecken, de som ligger där på stigen där hon går, slukar allt, hoppas på mättnad men magen förblir tom.

Han och han och han smyger efter henne. De vädrar lättfångat kött. Hon sjunger om oväder och blåmärken, om allt som får henne att hålla andan innan kroppen fattar eld och hon befrias från sina köttsliga lustar. Hon dör varje natt och återuppstår varje morgon, stiger upp i ljuset liksom Fenix ur sin aska.

De väntar på rätt tillfälle att vässa sina klor över hennes liv, suga i sig hennes blod. Hon skrattar, sjunger, slukar allt i sin väg, ovetande om farorna som väntar i mörkret.

Vid slutet av stigen ligger ett hus av sten. Där brinner en eld.