Vädret piskar mina kärlekar,
sönder viner vinden bort allt det som
där mig alltid funnits kärt
Tar sats ut i luftens eko,
ber om förlåtelse under fridfulla
sekunder tills jaget landar
I vild förtvivlan ett skrik av längtan hördes,
då ensamma virvlar bar den för jämnan
grusande poeten upp utan sin lek
Tyngdlöst svävande skrattade han villt,
för allt var här även som där hemma
men nu talar alla med lyckosamma pustar
Detta måste vara ett privat vacuum,
där alla tänkta käleksvindar åter förenas
kring fallet sönder av kärt lyckligt ekande
Håll käft försöktes utav tomheten talas,
ty vi undrar vad jaget nu vidare ska
sträva kring när du ej vidare upp skådar
Då togs hastigt fram en uppgivet ilsk tromb,
som kastade tillbaka vindar som spred alla
tankar och texter ned i orkan över stilla ocean.
Poeten nådde plötsligt havets sista botten,
med alla dess sandstormar och dess krälande
ormar som sa att nu har du endast ett ord kvar
Sakta flöt han fridfullt upp mot en vågande yta,
med skrattande vindar där jaget hördes ta sats
att för ensamma sekunder pusta ut ordet kär.