Skrattande reser sig kvinnans motstånd,

leker lätt med besvärlighetens knappar

och får av sig åbäket långsamt.

Ja, som en retfull gest mot

de kvinnor som tittar, låter hon

det falla ner, skamlöst sakta.

Solens starka sken bakom molnens svärta

är hennes elixir, mot avundens intåg.

Naken står hon där, framför - alla.

De kan se henne, hennes kropps

rundning, skönhet, härlighet, 

men ändå inte.

Sina inre skatter, dem som betyder något,

hjärtats guld, kommer hon aldrig,

blottlägga för andra än de,

hon anser värdiga.