Jag var min egen olyckas smed;
lika ombytlig som landet jag kom från.
Men trots om kärlek jag evinnerligt kved,
var jag det värsta av vildsinta skogsrån.

Jag var min egen missödes sångmö,
kall och skir som en midvinternatt.
Av chanser till lycka bestämt tog adjö,
och på sorgebarnsstigen skred glatt.

Mitt eget fördärvs arkitekt,
mitt eländes mor och bas.
Med ett hjärta av livet bräckt
i en självdestruktiv slags extas.

Och från en tragedi, troget jag ränt
ursinnigt, våldsamt mot nästa.
Och varje bro har jag hängivet bränt
och lämnats till sist, av de flesta.

Så lustigt och sällsamt är det väl sen,
att Du som fått veta så mycket
har kämpat för min skull, återigen,
att mildra det här självförtrycket.

För SOM jag har kämpat, att få dig på flykt,
och skrämma dig till maklig distans.
I hörnet inträngd och glanande, skyggt,
bestulen besinning, och satt ur balans.

Och ingen som du har jag mött.
Nej, ingen som du har jag mött ...