Att få bädda ner

sig

i en enmans rymdsarkofag, sluta locket med låsets dämpade klick

som sista ljud på färden. Lättnad.

Snövits resa genom universums ocean, en evig drömlös sömn

lämna varje tung känsla som bunden av gravitation till jorden.

Omslutas i skimrande stjärnstoft, vaggas fram av rymds dova vibrerande valsång, nebulosors norrsken flimrande bakom stängda ögonlock. Glömma allt. 

Hoppet. Sveket. Minnet av

orden som trasade. Att vara

förkastad, förbrukad ej längre välkommen och med en rundgång inetsad i hjärnbarken -

ekot av det ödsligt ljud när något ohjälpligt bröts

där inne i bröstkorgen

den ensammaste natten. En märklig känsla, bröts av

som en liten gren

bara så. Och sedan den stunden finns ingen mening 

mer.