Katarina på vinden

Hösten faller hårt

lägg dig nära, lägg armarna runt min hals

så du är invid och kan hålla dig vacker

och varm.

Fäll ut ditt hår

vill du, ska jag trösta dig,

alltid vara din vän,

när mörkret faller kommer skuggorna

dom andas,

det fladdrar till i gardinen

svetten tränger upp i din panna och

du minns skräcken då

dina mardrömmar smyger fram.

Det får oss båda att rysa.

Katarina är nu femtio år och hon bär på sina minnen,

Som vi alla.

Hennes ansikte är fårat och själen har djupa sår.

Hennes glädje har tystnat.

Katarina rotar varje dag i sitt vindskontor

I skräpet letar hon efter nåt, hon minns inte vad

Hon hade sitt jobb, hon måste arbeta för livet

Då pengarna inte ville räcka till.

Det fanns heller inte mycket kärlek.

Livet var ett stort hav, smakade salt, ibland sött, oftast surt

Livet är ett stort hav, för stort för Katarina på vinden,

Som rotar i sina minnens gömmor.

Kvällen blir ensam igen för Katarina .

Och havet tystnar och minnet sviker.

Hon minns sin son, hon tror hon minns hon hade ett barn

Och vad vet jag, kanske det är så.

Katarina har glidit ut och utanför sitt eget vindskontor

Har hon ingen kvar.

Det bor en sorg i hennes ögon ingen kan förstå.

Hennes hjärta är svart och har hårdnat till sten.

Hösten faller hårt

lägg dej här bredvid,

så du är nära och kan hålla dej vacker och varm

Fäll ut ditt hår.

Vill du, ska jag hålla om dej,

alltid vara din vän.