Fråga när varför jag ens försökte
Varför tog jag orden i min mun och försökte få dig att förstå

För första gången på 3 år så öppnar jag mig
För första gången på 3 år så släpper jag garden

Jag borde vetat bättre, inte börjat hoppas
Allt jag vart med om borde påmint mig
Jag är förmodligen inte värd det

Jag borde ryckt känslan ur bröstet innan hjärtat blev infekterat

Du lät mig hoppas,
Du utnyttjade kärleken du fick om omtänksamheten jag gav
Du orkade bara prata med mig när du mådde dåligt, då betydde jag något för dig
Sen fick jag ställa mig sist i kön och fortsätta hoppas på att du skulle behöva mig snart igen

Kanske borde jag sett det, men jag kan inte rå för det
Jag började tro att det kanske finns nån för alla trotts allt

Ironiskt nog sitter jag här igen, trevande, ångestladdad och tyngd
Men det som skrämmer mig mest är att jag minns inte senast jag var genuint lycklig
Kanske hoppades jag på att det skulle ändras
Att du skulle lysa upp min vardag med ditt leende