alla dessa hurtbulligt 
knullhurtiga älskare
som i sin längtan poeterar

"jag vill våldta, knulla dig"

gör kvinnan till objekt,
ej partner i en kärleksakt -
de våldför sig på kärleken,
de känner inte grottan,
fattar inte att de äger
nåt åtråvärt att fira,

sin vackra jadespira

de höjer lans
men glömmer dans
de talar politik i dusch
jag fräser argt mitt Usch!

men borde hellre gråta
- fast det ju ej lär båta -

och ställa frågan VARFÖR är de såna,
de männen, små som båna*,
så rädda att ej duga?
att deras mandom dräps av fruga,
älskarinna, som en ynklig fluga?

När, om ej i dusch och säng
vävs väl en kärleksgobeläng
med varp och inslag kreativa...

och resultatet? fråga inte hur
och vad det månde bliva
- för två temperament
är ofta olika, som känt,
i smälttemperatur

det kan gå fort och hett
eller bli ogjort, snett och skrätt
men det är älska, ljuvt och lett

sens moral - 

om du är mån om kvinnans gunst
var ärlig, säg, nu är det brunst
som gäller ifall nu jag fäller
plötsligt dig omkull -

för jag är full, så full
av vin och MIG

(som tror jag äger dig)

2013-12-31

* båna = österbottnisk dialekt, barnen