Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En saga för vuxna som fortfarande har sina sinnen öppna för det barnsliga och som uppskattar det enkla i tillvaron.


En nyårssaga

Middagsdags. En varm och behaglig känsla av förväntan steg upp inom mig då jag uppmärksamt bevakade puttrande pannor och grytor som heta och ångande spred ljuvliga doftpustar av nylagad mat i vårt lite slitna men trivsamt inbodda kök. Stekoset kittlade mina nosborrar och jag drog in djupa andetag som var fyllda av aromen från laxbitar som fick sig en aptitlig gulbrun yta i teflonpannan. Matte kollade kryddningen och såg nöjd ut. Bredvid pannan med lax bubblade lätt gulvita potatisar i sitt buljongkryddade kokvatten. Gott, tänkte jag. Väldigt gott. Tänk om det möjligtvis skulle ramla ner någon bit på golvet så att jag också kunde få smaka av läckerheterna. Matte var upptagen med något som luktade tomat och gurka, så plötsligt, smask, och se där, en stor rödglänsande tomatbit landade precis bredvid mig. Jag slukade tomatbiten glupskt utan att direkt tugga den, snabbt och effektivt, eftersom man aldrig visste om det skulle komma mer och trillade något ner från bänken så var det självklart avsett för just mig. Jag älskade tomater, och färsk gurka, och morötter och..., ja jag var nog lite av en fyrfota vegetarian som även åt frukt med god aptit. Men visst var kött i alla former smaskens som griljerad julskinka eller stekt kyckling, men tomater kom faktiskt mycket högt upp på min lista över kulinariska favoriter.

Medan vi som bäst var mitt uppe i våra middagsbestyr kände jag att det tryckte över magen på mig. Jag hade visserligen känt av det här ett tag men hade envist försökt ignorera känslan eftersom jag försökte att koncentrera mig på den heta och högst intressanta spisen och mattes lätt stressade aktiviteter, men nu orkade jag inte längre. Jag måste ut på en promenad i parken utanför vårt hus. Nu, på en gång. Jag började cirkulera på köksgolvet samtidigt som jag intensivt betraktade matte med mina bruna, sorgsna och bedjande ögon. Det brukade vanligtvis fungera och efter en kort stund vände sig hon om och iakttog mig:
- Hur är det vännen? Är du hungrig? Du får nog vänta lite ser du för det är inte matdags för dig ännu.
Jag fick byta taktik och tassade fram till henne, satte mig ned och tittade upp och in i hennes frågande ögon samtidigt som jag försiktigt krafsade med ena framtassen på hennes smalben:
- Lilla vän, du ska få mat men inte ännu. Du måste vänta lite.
Jag krafsade på hennes ben en gång till, men nu lite hårdare, och stirrade ihärdigt på henne:
- Vill du gå ut kanske? Är det gå ut du vill säga till mig?
Matte gav mig en stressad blick men stängde av plattorna med en suck och drog grytorna till sidan av spisen, så gick hon snabbt ut i hallen med mig i hälarna. Jag satte mig ned på det svala hallgolvet och tittade på när hon tog på sig sin kappa och halsduk. Sedan böjde hon sig ned och tog på sig stövlarna. Matte tänkte alltså gå ut men skulle jag få följa med henne? Kopplet. Var hade hon gjort av mitt koppel? Jag tittade mig runt i den dunkla hallen och fick syn på det just som hon tog ner det från klädhängaren. Hon skulle gå ut med mig, yes!

Vi kom ut i den mörkgrå halvdagern trots att det fortfarande bara var eftermiddag. Träden på andra sidan gatan tornade upp sig som svarta och kala siluetter parkerade i den mörka och folktomma parken. Enstaka skuggfigurer strävade fram i snålblåsten på trottoaren och passerade oss, förmodligen på väg hem till förberedelser inför nyårskvällens festligheter. När vi korsade gatan på väg mot träden smällde det plötsligt till och jag stannade upp och tittade mig lite oroligt omkring. Matte muttrade tyst för sig själv och jag hörde något som lät som:
- Förbaskade smällare! De borde förbjudas.
Oron spred sig inom mig och förtog lite av tjusningen med att få komma ut och nosa på allt det goda som parken i vanliga fall lockade mig med. Jag letade upp en av mina favoritrabatter som så här års låg i ide med den svartbruna, frusna jorden fri från löv och kronblad. Den doftade alltid utsökt av tidigare besök från mina artfränder och i synnerhet en av dem, en spaniel som jag, utsöndrade en fantastisk arom, dessutom var han så söt. Han hade definitivt varit här nyligen. Det smällde till igen och jag studsade förskräckt och gick närmare matte för att få skydd. Hon såg inte särskilt glad ut:
- Jag förstår inte att det prompt ska vara så här varje år, sa hon bedrövad till sig själv.
- Nu går vi hemåt och in i värmen, sa matte till mig och vände på klacken.
Jag trampade beslutsamt efter henne, glad att få komma in i vår lägenhet och slippa smällarnas oljud som skar i mina öron.

Väl inne igen lugnade jag ner mig och kunde på nytt koncentrera mig på spisen och vad som pågick där. Det rådde ett lugn och en mycket behaglig tystnad inomhus som jag så väl behövde efter promenaden och ljudchockerna, dessutom fungerade min förut så oroliga mage som vanligt igen. Matte tog av sig ytterkläder och stövlar, sedan gick hon in i köket och vred på plattorna för att återuppta tillagningen av middagsmaten. Långt borta hördes då och då en dov smäll men det kunde jag faktiskt överleva tänkte jag och försökte fokusera på mattes aktiviteter och den nästan återupphettade spisen. Så småningom bleknade minnet av raketerna ute i parken och rädslan som höll ett grepp om mig därute. Nu var det faktiskt snart middagsdags.




Prosa (Fabel/Saga) av Malou Åström
Läst 484 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2014-01-02 18:34



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Malou Åström
Malou Åström