Leif tittade drömskt ut genom fönstret. Grått, disigt och inte riktigt ljust. Söndag förmiddag i slutet av december.
Fy fan tänkte han och gick ut på Internet för att söka eventuella restresor. Ingenting som passar min magra ekonomi som förtidspensionär.
Fyra tusen var det billigaste han kunde finna. Han blev nedstämd och den gråa utsikten blev om möjlig ännu gråare. Snart femtiofem år, singel och inga barn. Vad nu meningen med livet är så har jag då inte funnit den tänkte Leif mycket dystert.

En ljus idé tändes i hans grå sinne såsom en fyr lyser i mörka havet.

Om jag skulle ta och annonsera i dagbladet. Mitt handikapp hindrar mig ju inte från att bära väskor, solstolar, duka, diska, laga mat och vad man nu vill använda mig till. Tvärtom så är jag ju stark som oxe fortfarande. I gengäld får jag följa med på resan gratis. Behöver sol och värme genast – alternativt hamnar jag på hispan tänkte Leif.

Tre dagar senare får Leif svar via mail. Det är en familj Olsson som önskar en personlig assistent åt sin gamla mor. Dom ska resa om två dagar till Gran Canaria och har fått ett avhopp från en släkting som skulle haft sysslan egentligen.

Leif svarade omgående att han var intresserad och vill träffas.
Olssons svarade direkt att de gärna vill träffa Leif också. Samma eftermiddag ses Sture Olsson och Leif ute på det lokala caféet i den lilla bruksorten Gråholm.
Leif förklarar sin livssituation och varför han annonserade. Sture som såg ut att vara jämngammal med Leif berättade att han som personalansvarig på den lokala ostfabriken på orten ansåg sig vara en god människokännare. Han tyckte Leif var som klippt och skuren för uppgiften. Gamla mor godtar inte vem som helst. Men dig kommer hon tycka om sa han vidare.
Familjen Olsson bestod av, förutom Sture, Stures fru Wilma och gammelmor Sigrid. Leif hälsade artigt på dem allihop. Gammelmor Sigrid sken upp som en sol när hon såg Leif. Själv såg han nog mest såg ut som ett frågetecken i ansiktet. Sigrid kunde inte vara mycket äldre än sjuttio och gick ledigt och nästan raskt och helt för egen maskin.
Leif ville genast visa sin goda sida och tog hand om bagaget i såväl in- som utcheckningen. Han slogs av ljuset och värmen på Gran Canaria. Hans inre blev minst lika ljust och han kände en genuin glädjeyra över platsen de nu var på.
Olssons hade bokat två rum på hotellet. Leifs ljusa tankebanor kring vistelsen visste inga gränser. Sigrid var ju frisk och kry. Det verkar som om dom tänkt mig som sällskapsman till henne snarare än att torka henne i baken. Sigrid hade inte sagt ett ljud på hela resan varför Leif tänkt att hon haft en hjärnblödning eller liknande. Nu öppnade hon munnen:
- Tack Leif för att du ställde upp på det här. Berättade Sture för dig vad det vi önskar ha hjälp med under den här veckan?

- Ja det var väl att vara personlig assistent åt dig skrattade Leif lite smått nervöst.
- Jo så skulle man kunna specificera arbetsuppgiften. Men som du ser så behöver jag inte mycket hjälp. Jag är trots mina åttiotvå år frisk till kroppen.
- Åttiotvå sa Leif halvhögt och frågande.
- Jo så är det Leif. Och jag är mycket nöjd med vad jag har fyllt dessa år med.
Jag har haft mycket goda och kärleksfulla relationer genom livet. Fick tidigt barn, sen barnbarn och nu på sistone till och med barnbarnsbarn.
Har också haft ett fantastiskt intressant yrke under fyrtio år som psykolog. Skrivit och publicerat avhandlingar. Jag inser hur privilegierat mitt liv varit. Jag känner en stor tacksamhet och glädje över dessa åttiotvå år i jordelivet.
- En annan är glad för lite sol skrattade Leif.
- Det är inte det enda den här resan kommer ge dig Leif sa Sigrid.
- Ja så sa Leif frågande.
- Vi vill, eller rättare sagt jag vill, och min son har samtyckt efter långa samtal, att du hjälper oss med en väldigt personlig och speciell tjänst. För detta kommer du förutom sol och bad erhålla etthundratusen svenska kronor.
- Okej sa Leif ännu mer frågande.
- Jag vill dö nu Leif. Jag är oerhört ödmjuk i denna önskan. Jag har precis fått reda på att jag har Alzheimers sjukdom.
Är i första fasen vilket kan jämföras med vanlig ålderdemens. Glömmer lite saker här och var. Inget allvarligt med andra ord. Men när man får denna diagnos i min ålder så går det mycket fort utför. Man räknar med att jag är fas tre redan om några månader.
Leif hade där hemma i gråa december Sverige kunnat relatera till att vara trött på livet. Men nu lös ju solen även innanför hans bröst. Han älskade livet direkt i den stund han klev av planet. Tanken att någon ville dö skrämde honom. Samtidigt var hennes argument mycket starka. Hon var klar med allt och ville gå ut ur livet med heder. Han svarade henne:
- Jag lyssnar.
- Vi kan väl gå ner till havet och prata vidare sa Sigrid. Jag går bara in till Sture och Wilma och berättar att vi går ner på en promenad.
- Okej sa Leif och packade ner badbyxor o handduk i ryggsäcken.
Dom möttes nere i foajén på hotellet och vandrade längs promenadstråket ned till havet. En härlig bris kom emot dem. Där var inte så många på stranden. Några barnfamiljer och ett och annat äldre par här och var på sina handduks – öar i sandhavet.
- Jag har läst mycket kring döden och människors upplevelse om densamme. Där finns ett sätt att dö som lär vara mycket behagligare än man tro när man hör det.
- Okej, vad är det sa Leif med en rysning längs ryggraden.
- Drunkning lär var oerhört befriande. Så fort den första panikkänslan försvunnit kastar kroppen ut enorma mängder endorfin vilket närmast kan jämföras med en narkomans upplevelse när han injicerar heroin. Därefter är det försent och du är på väg in i medvetslöshet.
- Vill du att jag ska dränka dig? Är du inte klok halvskrek Leif. - Nej det vill jag inte Leif. Inom en kvart är jag död och du är etthundratusen kronor rikare. Pengar du kan använda till flera sådana här resor. Det kommer vara mycket enklare än du tror. Vi går bakom den där sandkullen där borta. Där finns inga soldyrkare vid den här tiden på dagen. Vi går ut och badar. Själva drunkningen sköter jag själv. Har läst hur jag bäst ska utföra det. Din uppgift är att försöka ”rädda” mig. Men genom att låta det gå två minuter innan du ingriper är det försent för någon återupplivning. Du ger första hjälpen och ringer Sture. Han tar sen hand om resten.
- Okej stammade och skakade Leif.
- Jag vill personligen tala om att detta är verkligen min vilja och jag är vid mina sinnes fulla bruk. Var snäll och lyssna till min sista vilja. Två minuter Leif sa Sigrid och gav honom en kram.
Därefter gick Sigrid sakta ut och mötte dom inkommande vågorna. På den här sidan om sandkullen var de ganska stora och kraftiga. Leif som följde efter en bit kände längs smalbenen hur vågornas kraft försökte dra ut honom i havet. Han iakttog henne när hon doppade huvudet under vattnet. Hon hade gått ut så långt att vattnet gick upp till brösten på henne. Då neg hon så att huvudet kom under vattenytan.
Efter dom längsta två minuterna i Leifs liv syntes hon fortfarande inte. Han sprang då ut i havet efter henne. Fann henne strax under ytan och drog in henne till stranden. Leif försökte verkligen få liv i henne. Han hade lärt sig första hjälpen i lumpen och övat en del på sin förra arbetsplats. Men det hjälpte inte precis som hon hade sagt. Han ringde Sture som i sin tur ringde ambulans.
Leif gick den kvällen ut och drack stora mängder alkohol. Han gick sedan längs stranden och spanade ut mot havet. Den kraftiga berusningen gjorde att han kände sig än mycket gråare på insidan än han någonsin upplevt någon förmiddag hemma i Gråholm.

Då tändes åter igen en ljus idé såsom en fyr lyser i mörka havet.

Leif vadade ut i havet tills vattnet nådde hans navel. Han sänkte ner sitt huvud under vattnet och andades in havet i sina lungor.

...

Leif vaknade på sjukhuset. Känslan av stor förvåning grep honom som första förnimmelse. Hade han hamnat i himmelen så var det inte riktigt motsvarande hans barndomsbilder. En svensk reseledare förklarade för honom vilken enorm tur han hade haft. En kvinna på runt åttio år hade funnits i närheten och räddat honom från döden. Flera vittnen hade sett henne. Vissa menade att det till och med liknade kvinnan som hade drunknat samma dag. Hon hade därefter försvunnit och ingen visste var hon fanns.
Leif åkte hem till gråa december Sverige igen. Han hade en lycka och livsglädje inom sig som han aldrig någonsin hade känt. Det spelade ingen som helst roll att det var mörkt och grått där hemma. Han levde för första gången kände han. Han erhöll de hundratusen kronorna han hade blivit lovad. Pengarna använde han till en ”jorden runt” resa där han ofta gick förundrat och spanade längs världens stränder efter en åttioårig kvinna.