Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En liten julsaga


Bröder

- För helvete Verner skynda dig nu. Det är någon som kommer sa Simon.
- Tyst med dig. Försök för en gång skull hålla dig lugn när vi jobbar svarade Verner.
- Ja men jag tyckte jag hörde något där borta.
- Antingen kommer någon och då måste vi dra illa kvickt eller så kommer ingen. Bestäm dig.
- Jaja skynda på nu i alla fall – det kan vara något lurigt på gång – man vet aldrig.
Till slut fick Verner av det tjocka hänglåset med hjälp av sin bultsax. Han svettades ymnigt och torkade den snart helt flintskalliga hjässan med den uppkavlade ärmen. En rörelse som dessvärre slog omkull ficklampan han hade fäst tillfälligt i en sprint i taket av sten.
- Satans skit också viskade han till Simon.
- Fick du loss hänglåset?
- Ja, nu går vi in svarade Verner.
Simon som hade stått vakt några meter ifrån jordkällaren de just hade brutit sig in i trängde sig före Verner med en armrörelse som puttade undan denne lite lätt. Simon var den större av dem i muskler och kilon räknat. Det var vid sådana här tillfällen han lät Verner veta storleksskillnaden dem emellan. I vanliga fall var det Verner som styrde deras duo framåt men han lät det tillfälliga myteriet passera. Dom var inne – det var huvudsaken – och snart säkert några tusen kronor rikare.
Simon lyste upp den lilla jordhålan. Såg ut som äldre tiders fängelsehålor.
Stora naturstenblock som bildade en oval cylindrisk tunnel. Längs väggarna fanns hyllor av enkel träkonstruktion. Verner började genast undersöka en låda som fanns placerad långt in i källaren. Han tände sin egen ficklampa genom att skaka häftigt på den några gånger.
- Det kan inte vara sant viskade han till Simon. Ett förbannat hänglås till!
- Det där lilla klipper jag av i ett nafs sa Simon.
Simon hämtade bultsaxen och gick bort till Verner och den låda han nu dragit ut i mitten av jordkällargolvet. Han klippte, precis som han hade sagt, av detta tunnare hänglås mycket enkelt.
- Det är det jag alltid sagt. Det är du som borde hålla vakt och jag som klipper låsen sa Simon.
- Käften nu ditt muskelberg. Det här var mycket tunnare svarade Verner.
Verner öppnade nu locket på trälådan försiktigt. Fann en mindre låda som han lade ner i sin ryggsäck och reste sig upp och sa:
- Stå inte bara där och glo. Kolla runt och packa ner sådant som vi kan ha nytta av. Där t ex. det ser ut att vara vin. Ta det!
När de hade gått igenom hyllorna och tagit allt av värde gick det ut ur jordkällaren. Joggade lite halvtysta ifrån den stora lantgården utanför Råtuna. Gården tillhörde släkten Salomonsson sedan flera generationer tillbaka.
Snart var Verner och Simon tillbaka i skogen varifrån de hade kommit tidigare denna kväll. Dom kom sedan fram till sin lilla lastbil de parkerat två kilometer ifrån jordkällaren. Väl hemma i Råtuna packade de upp tjuvgodset. Verner plockade fram den lilla lådan och placerade den på köksbordet.
- Vad enda in i helvete har du tagit en liten spargris sa Simon?
- Dumhuvud – hur skulle det vara om du ändå försökte tänka någon gång? Det här är ingen spargris.
- Ja men vad är det för speciellt med den där lilla lådan då svarade Simon betydligt beskedligare.
- Det får vi väl se när vi öppnar den svarade Verner.
Verner och Simon Abrahamsson hade båda passerat femtio år med några år. Dom var bröder, ungkarlar, och hade i alla tider varit lite av småförbrytare. Aldrig några stora brott utan mer småstölder och annat oskick såsom att smita från betalningar och dylikt. Räkningar var alltid oförutsedda utgifter varför ständiga besök av diverse delgivningsmän var vardagsmat för dem.
Tillsammans hade de en liten sliten smedja. Där hade de en del svets- och smidesjobb som räckte till mat för dagen. Extraknäcket däremot, som de sysselsatte sig med vissa nätter, gav då och då det där lilla extra i plånboken. Verktygen och kunskaperna från dagverksamheten kom vid dessa tillfällen till stor nytta.
- Hämta verktygslådan Simon sa Verner.
Simon hämtade verktygslådan och ställde den bredvid Verner på köksbordet. Denne tog fram en kraftig skruvmejsel och började bända i locket på lådan. Efter en stund hade han fått upp en tillräckligt stor glipa för att föra in ytterligare en skruvmejsel som spjärn. Efter några minuter small det till och locket flög upp.
I lådan låg ett litet vitt kuvert av finare slag som används vid inbjudningar. Verner vände på kuvertet så att framsidan blev synlig varpå han utropade:
- Vad i all sin dag är det här? Hur är det här möjligt?
På kuvertets framsida stod det: ”Till bröderna Abrahamsson i Råtuna”
Verner slet upp det lilla kuvertet och plockade ut det vackra inbjudningskortet. Det hårda pappret hade en guldpläterad inramning runt texten som var riktad direkt till bröderna:
”Hej Verner och Simon. När ni läser detta så har ni varit in i vår jordkällare olovandes. Stulit saker som inte tillhör er. Det kan vi lämna därhän och istället vill vi med detta inbjudningskort invitera er till middag idag när ni läser kortet, kom klockan 18.00. Varma hälsningar familjen Salomonsson”
Simon som hade läst samtidigt över axeln på Verner utbrast:
- Vad fan ska vi göra? Vi kommer åka fast! De vet att vi varit i deras jordkällare!
- Dags för dig att ta månadens första dusch Simon. Vi går på den där middagen sa Verner djärvt.
18.00 körde bröderna Abrahamsson upp på grusplan framför huvudbyggnaden på gården. Det var Råtuna sockens största gård med många hektar mark och flera anställda på lantbruket. Båda hade klätt på sig det bästa de hade. Rakat sig och använt ett billigt rakvatten i för stora mängder. Dom klev ur sin skrangliga lastbil. Sög girigt ut det sista på sina respektive cigaretter och kastade iväg dem över grusplanen.
”Välkomna bröder – jag heter John Salomonsson” - hördes en röst strax bakom Verner och Simon. En man som var minst tio år äldre än bröderna kom fram till dem. Han var storvuxen, så stor att till och med Simon kände sig liten vilket inte var ofta. Inte direkt klädd som en lantbrukare. Han hade en sådan där heldräkt en del araber brukade använda. Eller munkar. Den passade honom och gjorde inte att han stack ut på något sätt. Tvärtom verkade klädseln det mest naturliga för honom att bära.
Grått stort skägg och ett jätteleende på läpparna. Han lade armarna om dem bägge där de stod tätt intill varandra. Bröderna var stumma. De visste inte vad de skulle tro om den storvuxne. Denne utbrast:
- Nu ska vi äta gott och ha goda samtal tillsammans. Ni må tro att jag har väntat på den här dagen sa John
Bröderna sa ingenting. Dom följde efter jätten utan ord. Aldrig någonsin hade någon behandlat dem med sådan respekt och vördnad. Eller visat sådan äkta genuin glädje över att se dem. Bröderna var vana att handskas med ilska, förtret, ja till och med avsky och hat ibland.
Inte ett ord om jordkällaren på hela kvällen. Den storvuxne hade förutom frun i huset även en son. De behandlade bröderna på exakt samma kärleksfulla sätt. Det åt och drack hela kvällen. Var och en i den storvuxne Johns familj frågade bröderna mycket kring deras liv. De delade erfarenheter och skratt in på sena natten. När det var dags att bryta upp, ja alltså ingen jordkällare, utan för kvällen så sa John:
- Mina bröder ikväll har vi brutit bröd tillsammans och vi har fått lära känna varandra bättre. Vi hoppas få fortsätta vara en del i era liv framöver.
Bröderna som var yra av all kärlek och vänskap kramade var och en i familjen och tackade för den gästfrihet de hade visat dem trots att de hade betett sig så illa åt.
- Det där har vi lagt bakom oss nu. Det är glömt för alla tider sade John.
Nästa dag vaknade bröderna Abrahamsson tidigt. Vid frukostbordet satt de tysta en bra stund innan Simon bröt tystnaden:
- Du Verner. Jag tror vi får sluta upp och ta saker som inte är våra. Det känns liksom lite fel efter mötet med John och hans familj igår.
- Håller med Simon. Vi får hanka oss fram på det vi har. Det ska nog klara sig. Förresten så tycker jag vi åker förbi där i eftermiddag och lämnar tillbaka grejerna vi stal.
- Ja det gör vi – det är det enda rätta.
På eftermiddagen tog de sin lastbil och körde över till familjen Salomonssons gård utanför Råtuna. När de kom fram och stannade ute på grusplanen stod en man och en kvinna och kikade på dem. Det klev ur bilen och frågade efter John.
- John? Sade mannen på gårdsplanen. Nej det har vi ingen som heter här. Jag har åtta anställda och är ganska säker på min sak. Jag har ägt gården i trettio år och dessförinnan var det min far och farfar.
Verner fann sig snabbt och sa: - Ursäkta då har vi kommit till fel gård! Kom Simon vi åker hem!
Verner och Simon började i smyg hjälpa alla de hade stulit ifrån. De började känna sig mer och mer i samklang med Råtunaborna – ja till och med att de kände kärlek emellanåt. Då och då tyckte bröderna att de hade sett John stå i kulisserna och le sitt stora varma och kärleksfulla leende…




Prosa (Kortnovell) av Sverre Rosén
Läst 392 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2014-01-01 22:57



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Sverre Rosén
Sverre Rosén