flickan på näthinnan ler uppochner.
skulle lika gärna kunnat ha en piercing i läppen. vänster under.
som en mystisk förebild
hon bär en randig tröja, och för tre år sen svartvitrandiga strumpbyxor
men slutade. veckan efter kom tre till.
kopior
jag såg på. i mina svarta slitna converse gick jag självsäker fram
frågade aldrig någon annan varför hon hade sotade gröna ögon.
eller trasiga jeans eller uppsprayat svartfärgat indiepopflickehår
vantarna om vintern var alltid avklippta efter halva
hade ändå för långa fingrar.
och gillar inte om naglarna repar sig
fastnar i garnet
i hjärtat en äkta dyrkan
greatest poet of all
dygnet runt nära själen
in genom lurarna
till medvetandet
sjunger i mig.
men jag tänker inte ge er några av hans ord.
jag tycker inte om att låna
så uppenbart

favoritvinröd slips
till svart skjorta och stjärnhimmel
en gång var jag en flicka full av drömmar
en som log
och hoppades
på leenden tillbaka
en som gnistrade
i försvar
köpte tunga vinterkängor med stålhetta
för att slippa verkligheten
klä ut sig
känna sig vacker
och aldrig mer släppa systers hand
fast vi inte har samma mamma eller samma pappa
inte längre ens bor ihop
men hon får mig att skratta
trots att jag inte trodde mig vara mänsklig nog
blev en gång ett hysteriskt moln
trodde inte jag hade samlat mig ännu
men lyssnar man till gitarrerna i mitt rum låter de
högre och högre ju mer jag växer
jag vill utvecklas
som ett knyckligt papper
vikas ut
inte som i tidning