I dumhetens högborg fläks alla hemligheter ut som ett bedagat fnasks kvarglömda leopardstring i en smutsig gränd. Ohjälpligt outade, befunna motbjudande. Löje och frynta näsor. Är folk så meningslösa, så diffusa i sin övertydlighet där allt är yta -allt är nytt - allt är flott
vad hjälper det, man
kan
inte dölja det som gror där under;

äcklad.

Drogs verkligen den vackraste stranden i smutsen
degraderad till enslig parkering, så slipper man gå - dessutom

tillsammans, medan mobilerna stutsar ilsket mot panelen? För det enda vi vet med säkerhet här
är
900 oredovisade sekunder kommer straffa sig på något sätt.

Var det så att det som skimrande som ett silverdis mellan oss dränktes i det skarpa ljuset - det skärande ljudet i vulgära röster;
tömdes, gömdes 
glömdes - att lämna enbart skrapade knän, förlamande sorg, en känsla av skam

kvar i tomrummet av en man
så vacker mot det rena 

när han klev in i en tapet och försvann?