Vuxenlucian är kommen
och det är någonting som skaver, med det tomma
så att själen får lust att skrika
i alla mellanrum som blir
dagarna där uppgifterna tar slut, då jag inte längre är i allas blickfång,
utrymmet mellan spegelbilderna
Som på nätterna när vakan tystar
när tiden finns att värka
då värker det
det värker som om det skulle ha varit du och jag för alltid,
det värker när jag drömmer om att du håller om mig
och viskar att nu tar vi igen, för all den förlorade tiden

men på dagarna, i verkligheten är du samma gamla skit
som får mig att gråta inte av kärlek utan av smärta
och jag lägger på luren i nederlag,
gång efter gång.

det tomma skrämmer skiten ur mig, så jag fyller det med möten och öl
tid och planering, jag hetsar sida vid sida i mataffären
konsumerar med tanken i bakhuvudet att vi alla kommer dö en dag
men apple store är ändå en hell of a distraction
vi köper oss känslan av kontroll
över en okontrollerbar tillvaro
för vi alla kommer att dö en dag
och jag tänker, att ni är lika medvetna som jag

men kanske vet ni inte alls
om hur det känns, att ligga där, five feet under
men ofta tror jag ädå att ni är lika rädda som jag
för det känns i bilcken, av manne som plockar upp ett cigarettpaketet
på en gångväg i det decembermörka
bagarmossen
det känns i glättigheten
det känns i överflödet.
folk säger att jag borde vara lycklig, tacksam
för jag har allt det många kämpar för,
och jag njuter då och då
som i fulla drag

men när alla vännerna gått hem
efter att ha suttit på mig, så nära som om jag var gjord av en magnet
och vi skrattat in julen tillsammans,
så fastnar det ändå i mig
tystnaden från en gammal kärlek
tystnaden från en ny
och tveksamheten över en nygammal

för jag är inte så hård, jag är en kokosnöt utan skal
och det går rakt in i mig
allt vad jag ser, allt vad du säger
och jag är så lycklig när jag känner, en främlings hjärta i mina händer
när jag ser under ytor, när jag känner naket
då vill jag leva, där är det vackert och där vill jag stanna för alltid
då lyser jag

nu är snart min andra vuxna jul över, med julgran och egen lägenhet
med katt och godis och vänner som kommer och går
och det blir allt mer meningslösare
allt detta, alla traditioner som dog tillsammans med min mamma
som jag försökt hålla vid liv, i mer är 10 år
genom konstgjord andning
det känns som jag behöver en annan
ganska desperat
som kan väcka min glädje och lust
eller så är det bara här det tar slut
jag vet inte själv om det är något att hålla i eller inte

när det är bra så finner jag glädjen, i allt jag får
hittar ljuset i varenda liten sak,
men jag saknar någon som tar mig dit, håller mig i handen och
leder mig fram
det kan aldrig bli som förut, och insikten är
en känsla av att vara fel
av att vara halv, av att vara singel och skämmas
över det att ingen älskar en på det
speciella sättet man älskar en partner

men lusten i julen dör, när vi inte får vara mänskliga tillsammans
luciamorgonen som barn var att väcka mamma och pappa
mamma med rufsigt brunt hår, rosa nattlinne med tjock vit söm
pappa med blåprickig pyjamas och svarta, små små prickar
i tusental
dom med armarna om varandra
och jag i lucialjus, ljusmanchetter där man skrev på kanterna
och orden aldrig fick plats
(det gör dom inte än idag)
där stearinet droppade på staffan stalledräng så att man inte kunde läsa texten
men man var lika glad ändå
och luciaklänningen skulle passa
det röda bandet sitta både om midjan och håret
och man skulle ha i glitter också
på mornarna så tidigt upp, och sedan i skolan lussa och läsa fina sagor
tända julljuset som tändes så heligt bara vid speciella tillfällen
och vänta tills det var bara några få veckor kvar till jul

nu står stressen upp i halsen, gör mig illamående
livets alla vägar, livets alla val
karriär och hyra, räkningar att betala
måsten att klara av
varför kan jag inte få vara barn?
när togs rätten ifrån en
att få leka och njuta
allting var magiskt
och julen var en underbar tid
det gör ont, att se hur man kommer längre och längre ifrån den magin,
med varje år som går