Det är som på fjärde dejten och första gången jag vandrar över Västerbron. Första gången jag stannar vid dess mitt och vidrör mängderna av hänglås som människor har fäst vid räcket. Första gången jag får det förklarat varför. Och första gången jag balanserar på samma punkt som mängder av människor har balanserat på just innan de tog sina liv. "Kan vi älska utan att vara rädda att falla," viskar jag. Kan vi stå stilla. "Kan vi rista våra armar och byta blod och byta kärlek. Kan vi dra bort tio år och vara tolv. Kan vi vara femton," undrar jag mot din axel och jag vill stanna med dig där, i den känslan. Av ett världsallt som alltid främjar kaos. Entropi. Det är fjärde dejten och vi kysser aldrig varandra på Västerbron fastän det är det enda jag vill, och du retar min höjdskräck fastän det inte är döden jag räds. Endast livet. Du är en happy-go-lucky som får komedifilmer att verka svåra medan jag befinner mig i en diktbok där jag stryker under de bitar som får mig att gråta. Och vi går vidare utan att hålla händer men jag hinner låtsas att jag fäster ett hänglås med dig här.

Det är fjärde dejten men jag är inte femton. Jag är en sådan som klättrar över Västerbrons staket och blundar, håller armarna rakt ut och ger in. Släpper taget. För varför hålla i något som kommer rämna, i någon som ändå kommer lämna. Som har gjort det förr. "Kan jag vara den enda. Kan jag få vara naiv," önskar jag tyst. Kan vi glömma bort. Det är fjärde dejten och jag har redan undrat mig tokig över hur många du har legat med. Hur många som var bra. Och hur många som betydde något. Det är fjärde dejten och jag är redan kär. Det är fjärde dejten och jag har redan försökt lämna dig fyra och tusen gånger om.


















Disclaimer: Det är andra året och jag vill så gärna fästa ett hänglås på Västerbron med dig. Men varje gång jag står där frestas jag att hoppa.