Luckan ner till den mörka källaren slås igen. Den gör det med kraft. Och precis i den stund då solens milda strålar sakta närmat sig och börjat leta sig ner i denna hjärtats mörka avkrok. Detta ångestens förvaringsrum för allt det där, som inte vågar visa sig för vad det verkligen är.
Ibland undrar man vem som ska vinna... det befriande milda ljuset eller det omedelbart panikslagna? Det som till varje pris måste hindra, stoppa, trycka undan och stå i vägen för det verkliga livet som vill lockas fram.
Vad finns där under locket? Det där som är för farligt att blottlägga, för farligt att visa. Utsatt. Orolig. Rädd att bli fullständigt tillintetgjord om jag öppnar.
Längtan efter liv. Efter det där enda ordet. Det som befriar. Mötet med livet som för mig till frihet. Efter den dag då luckan inte omedelbart åker igen och livet får sippra in.