Ännu har jag inte präntat

de vackraste meningarna

från djupet av mitt hjärta

avslagen av självkritik

tveksamhet inför ovana mönster

begravd under oändliga destruktioner

har ett titthåll att andas

mindre än en tusendels millimeter

att alstra

bli ett med mitt jag

är som i säregna världar

ljusa stunder

är små skuggor i mitt livs karta

omöjligt att expandera men gärna förminskas

i ett regn av genomskinliga vattendroppar

som dunstar i hettan

kan ännu inte döpa mina vilsna känslor

plöjer igenom jord men funnits inget värme

levt som en strut

tryggheten pekar nedåt

ett dåligt skämt att hålla sig fast vid

tills dina ord anlänt

tvinnat samman slingrande rader

omfamnat mig som din egen skatt