Vi nekades inträde, sårade fick vi se på när de andra barnen lekte sin harmlösa lek. Vilsna själar i det där novemberregnet. Bristen på föredömliga föredömen hade gjort oss nyckfulla tyckte en del. Vi slogs istället...
För att leka,

knogarna som hjortron,
ömma jäkla hjortron.

Det handlade aldrig om att göra någon illa. Det handlade om känslan, intensiteten och det var som om själva livet kändes då, en stund innan man slocknade i fosterställning (i en säng i bästa fall).

Vi var maror irrandes omkring i skymningen.

Vi var pojkar som längtade mammas famn.

Några år tidigare;

Kompassnålar gick sin gillagång i cirkeln och vi gick åt varsitt håll. Problemet för mig var att jag tycktes tilldelats en skev kompass - nålen spann rastlöst gradtal efter vartannat och ingen pol i världen förmådde tillfredsställa just min kräsna kompass.

Min nål fann ingen ro i den här världen,
lämnades jag i den stora skogen,
utan en hand att hålla
i.

Mannen som fattade tag i min kropp och drämde mitt huvud i kall solid marmor.

- en vass ton rungade och jag drunknade i svart.

Jag hade säkert gjort mig förtjänt på ett eller annat vis, men du, jag är glad att du inte lyckades.

- för din och min skull.

I backspegeln såg det brant ut och det kändes fan i mig vertikalt, sa jag till en ung man häromdagen som med en livlös uppsyn vädjat efter en ciggrett att få trösta sig med. Mannen hade precis vaknat upp efter sin tredje överdos, och jag slungades ofrivilligt tillbaka till känslan - det sägs att när man närmar sig ett svart hål saktar tiden ned och i hålet upphör tiden att existera. Att gnugga sig i ögonen och än en gång låta ljuset pensla näthinnan efter en överdos är som att svävat inuti ett sådant gap; för att sedan störtdyka ut på andra sidan.

Det hade aldrig behövt gått såhär långt, fortsatte jag, men idag, nykter och drogfri sedan åtta år tillbaka, inser jag att tiden som föregick mina nyktra år var en grisblink, en grisblink som kunde kostat mig livet.