idag talade jag om dig
om bilfärden hem från sjukhuset, om gatlampornas gulvita sken in genom fönsterna
sekunden jag förstod att du dött
och min första tanke var,
att jag är lämnad kvar med ett vuxet barn
att vi är två barn, min pappa och jag

en som kör, en i baksätet
men båda lika små
jag än såg mer då, med mina öppna ögon
är jag ser idag

men jag lever i avsaknaden av dig
i varje livsval, varje glädje och stolthet, varje motgång och sorg
min egen kvinnokropp och nyväckta känslor
av moderlig ömhet

jag lovade dig där den dagen, att aldrig sätta ett barn till världen
för den smärta som det orsakade mig att förlora dig
är inte möjlig riskerna att utsätta någon annan för
det är tortyr och omänskligt
så jag lovade mig själv,
den dagen på kyrkogården

att aldrig låta livet växa inom mig


nu är jag vuxen
och jag ser ibland med gamla ögon, och ibland med nya
det finns så mycket liv
så mycket ljus vid sidan om det mörka

men dom tävlar alltjämt
om mitt öde