Det tystnar.
Lyssnar efter andetag.
Det finns inte att hitta.

Jag letar utan att titta.

Det stillar.
Känner efter med händerna.
Det finns inget att hitta.

Så jag står bara kvar.

Men det finns inget utan något annat.
Ingen helhet utan tomhet.
Inget kaos utan lugn.

En tid försent för att låta framtiden göra sig hörd.
Jag spelar orörd.
Vad ska jag säga om det där?

Tänker du att det tar slut?
Att tiden är linjär, ett superlativ bort från att vara ovärd.
Hemskast, trasigast.
Troligen bäst att låta det vara.

Så jag står bara kvar.