Fridfull dramatik i stilla förfall
i ryckiga narrativs sällsamma
oregelbundenhet, bortom blotta
sinnesförnimmelsen, jag tycks finna:

Ett industrilandskap, åt ogräs lämnat
maskrosbladen kämpa genom asfalten
Stilla vatten vid en tom hamn, dödsdömda
äro dessa vatten blott ett sorgebad
En tågverkstad, vars tak fallit in, och vars glas
blivit bruna, bräckliga, brutet i kras
Bara konturer i gatlyktornas sken
blottar splitter och grus i småstadssjälen

Enbart form, utan innehåll

Förkroppsligad är gatorna, gränderna
och den gamla skolgårdens rostiga väv
av minnen, av handling, av mig avyttrat

Jag är ett landskap, gränslöst
jag är asfalt, salt och grus
och regnet piskar min hud

Här är vi alla desamma
drejad av samma lera vi
en uppsättning fula vasar

Skadad form, skadat innehåll

Förlorad kärlek, tappad är vänskap
men sådant bygger karaktär
självständighet och styrka, vunnet är
vunnet är ensamheten, ilskan
som väger världen tung inuti

Ty tomheten är inte
blott ett vakuum eller hål
den äger tyngd och täthet
som hotar implodera
närhelst känslan ger vika

Utan form, men med innehåll