Här igen i dina fotspår , där du tog ett steg och det var allt.

Vet ej vart tog du vägen. Det var ett steg sade du, och du försvann bland massorna och jag försvann i dig. Det känns att det har gått ett helt liv

Hur ser du ut nu?

fast jag vet inte hur du såg ut förut egentligen och jag minns ej att du hade sett mig heller på riktig, Jag minns det bara att du hade packat mina drömmar i din ryggsäck.

Var drömmar som fröer?

Sökte du efter ett rikt landskap bortom betong och asfalt?

Hade jag berättat att du bör dra i nödbromsen annars existerar inga stationer vid bördiga jord eller våtmarker?

Ett steg bara sa du.

Försvann du bland massorna? eller var det massorna som försvann i dig och du i mig och jag hade ingenstans att försvinna i.

Jag ser nu, alla kommer inte hit för att åka någonstans

Jag förstår nu, tiden läker kanske alla sår

men inte allas.

Jag drömmer om dig ibland. Du står på andra sidan av den obommade övergången och jag har ett brev i handen, skrivet på en pappersdrake och inväntar på en hastig vind …

Jag hör din viskning som den vackraste melodin jag någonsin har hört:

Kom! så tar vi nästa steg tillsammans

 och jag undrar:

Blir det allt väl, om slutet är det?