Daniel dråsar ner i soffan med en suck av välbehag och råkar spilla ut lite av ölen han just hällt upp åt sig. Men det förtar inget av den sinnesfrid han känner. Tre timmar av ostörd ensamhet ligger framför honom som en sagolik hägring. Hur länge sedan var det han senast varit ensam utan att samtidigt känna oro för Linn? Han kan faktiskt inte minnas när det senast inträffat. Men nu är hon tryggt avlämnad på födelsedagskalas hos kompisen Kajsa och ska få skjuts hem av mamman till en av de andra kalasgästerna. Daniel smuttar på ölen och ser sig omkring i rummet som känns lite ovant och tomt utan Linns glada röst. Ja, erkänner han för sig själv; trots att han sett fram emot den här lilla pausen, känns det faktiskt konstigt att vara helt ensam hemma. Tystnaden förstorar varje ljud och han hör sådant han aldrig lagt märke till tidigare. Knäpp i väggarna, knak i golven, ljud så levande att det nästan känns som om han inte alls är ensam i huset. Han sluter ögonen och tar en djup klunk av ölen. Äntligen, tänker han, kan han börja slappna av lite efter det senaste årets berg - och dalbana där hopp och förtvivlan bytt av varandra i en sanslös fart som gjort honom totalt utmattad.
”Jane”, säger han halvhögt ut i tystnaden, ”allt detta på grund av dig, älskade Jane.” Tänk om han hade vetat då för fem år sedan, kunnat kika in i en spåkula och se vad som skulle komma. Skulle han ha gjort andra val då? Ja, förmodligen. Men då hade han ju inte heller haft Linn idag. En outhärdlig tanke!
Han och Jane hade träffats på ett så banalt ställe som en bar. Han var där med några jobbarkompisar, hon med ett par väninnor. Deras blickar fann varandra, fastnade och på den vägen fortsatte det. Aldrig förr hade han träffat någon som Jane. Hans tidigare erfarenheter på kärleksfronten var förvisso inte mycket att jämföra med, en ungdomsförälskelse som tog slut när de flyttade åt olika håll och ett kort, misslyckat förhållande i vuxen ålder. Jane var så annorlunda, så otroligt levande! Allt hon gjorde var fyllt av liv, lust och en obändig viljestyrka. Hon fick alltid sin vilja igenom på ett eller annat vis helt enkelt därför att ingen kunde stå emot henne i längden. Hennes energi var som en oövervinnelig naturkraft. Själv hade Daniel alltid varit stillsam och eftertänksam, på gränsen till trög. Kanske var det just därför de hade kompletterat varandra så bra.
Det var inte förrän när de hade gift sig och flyttat ihop som han började bli lite orolig för henne. Det var småsaker egentligen, inget som kunde betecknas som annat än lite ovanliga egenheter och sådana har väl alla? Till exempel hände det ibland att han vaknade av konstiga ljud mitt i natten och gick för att se efter vad det var. Då kunde han finna Jane i full färd med att organisera om i skåpen eller skura tak eller måla om köksstolar eller något annat lika befängt. När han undrade vad hon höll på med var hennes stående svar:
?Jag kunde inte sova så jag tänkte att jag lika väl kan få gjort lite nytta! Hon skrattade åt hans oro och påpekade att hon ju kan sova på dagen istället. Hon var arbetslös så rent teoretiskt hade hon ju rätt. Men problemet var att hon inte sov på dagarna heller utan var lika energiskt aktiv dygnet runt, verkade det som. Sedan kom det perioder då hon i stället var extremt trött och håglös, orkade inte ens klä på sig utan hasade runt i morgonrocken hela dagen. Daniel oroade sig för att hon kanske höll på att bli utbränd. Att gå arbetslös och deras ständigt knappa ekonomi kanske tog hårdare på henne än han hade insett.
Men så blev Jane med barn! Det kom som en fullkomlig överraskning eftersom de inte alls hade planerat att bilda familj förrän deras ekonomi var stabilare. Daniel misstänkte att Jane avsiktligt hade fuskat med p-pillren men han sa aldrig någonting om det eftersom han såg hur lycklig hon var. Själv kände han också glädje över barnet men samtidigt en stor oro över deras framtid. Men snart märkte han att alla Janes konstiga svängningar i energi och humör hade upphört sedan hon blev gravid och det var en så stor lättnad att all oro rann av honom. Ett par månader av lugn och harmoni följde då Jane formligen strålade av hälsa. Visst var hon lite illamående och trött i början, men glädjen över graviditeten vägde upp allt annat. Men så, i takt med att hennes mage började synas, började hon komma med underliga frågor och påståenden i de mest oväntade situationer.
”Tycker du att jag har jag blivit fet? Visst tycker du att hon (en servitris, en kassörska, en främmande kvinna på gatan…) är snyggare än jag? Varför tittade du på henne?” Sådant kunde hon säga helt utan förvarning. Daniel blev helt mållös inför hennes frågor som alltmer liknade anklagelser. Han hade aldrig ens tänkt tanken att vilja ha någon annan, Jane var hans allt! Naturligtvis blev han både arg och sårad när hon beskyllde honom på det här sättet. Då blev hon genast ångerfull och bad gråtande om förlåtelse. Hon var ju bara gravid-nojig, sa hon och självklart förlät han henne och ansträngde sig ännu mer för att visa henne sin kärlek. Han köpte blommor och fixade precis den mat hon för tillfället var sugen på. Så ofta han kunde skötte han sitt arbete hemifrån och höll kontakt med kontoret genom sin sekreterare Sue. Utan henne hade det varit omöjligt att vara hemma så mycket men hon förstod att han hade det jobbigt hemma och ställde gärna upp och hjälpte honom. Att hon samtidigt såg sin chans att glänsa lite extra i chefens ögon var en bonus han gärna unnade henne. Karriären var inte första prioritet för hans del just då.
Så en dag då han kom hem från jobbet möttes han av en alldeles rasande Jane. Hon var i åttonde månaden, stor som ett hus och fullkomligt utom sig. Hon bokstavligen flög på honom, slogs och klöste och skrek honom rakt i ansiktet så spottet yrde.
”Jag visste det! Hur kan du, jag ska ha barn om en månad, vi ska ha barn och så går du och hoppar i säng med henne! ” Hon höll upp hans mobil med ett sms på displayen. Förvirrad tog han den och läste. Du måste komma, jag fixar det inte själv! Skynda dig! Kram, Sue. Han stönade, förbannade att han glömt mobilen hemma.
”Men snälla du, det är om jobbet”, försökte han förklara, ”ett kundbesök! De stod och väntade när jag kom till kontoret idag och var fullkomligt rasande. De hade skällt ut Sue efter noter. Det tog hela förmiddagen att reda ut det hela och få dem att inte gå över till vår värsta konkurrent.” Det tog betydligt längre tid än så att få Jane lugn igen men till sist hade hon faktiskt trott honom. Efter den episoden höll sig lugnet så länge att han hade börjat glömma deras svartsjuke-dramer.
Så föddes Linn, deras älskade lilla dotter. Det var den lyckligaste stunden i hans liv då han för första gången höll henne i sin famn. En beskyddarinstinkt så stark att hans hals snördes ihop kom över honom när den ofattbart lilla, men så fulländade handen greppade hans finger. Inget ont skulle någonsin få hända henne, bestämde han i den stunden, som om det låg i hans makt att avgöra det. En fåfäng förhoppning som väl varje far när tills han inser att han inte kan beskydda sina barn från livet självt.
Nu ler han åt minnet. Så lycklig han hade varit i den stunden! Om inte annat så hade Linn varit värd varje storm som deras förhållande hade gått igenom.
Under det första året var Jane trött men ändå glad och hon trivdes verkligen i sin mammaroll. Det fanns ett lugn i hennes väsen som han aldrig tidigare hade sett, en harmoni som gjorde även honom lycklig. Själv hade han helst velat vara hemma mycket mera, men på arbetet var det högtryck och det gällde att knyta så många kundkontakter som möjligt när högkonjunktur rådde. Det är alltid lättare att behålla gamla kunder än att skaffa nya när läget blir sämre.
Småbarnstiden går fort och så småningom började Linn på dagis och det var ungefär då som Janes problem kom tillbaka. Först hade han inte lagt märke till det, men så började han vakna på nätterna igen av att hon var uppe. Det hände till och med att hon var borta och när han frågade sa hon att hon tagit en sväng med bilen eller en promenad eftersom hon inte kunde sova. Det dröjde inte länge förrän han förstod att hon rotade bland hans saker när han inte var hemma. Hans papper kunde ligga i helt fel ordning, kvitton från affärsmiddagar försvann och det hände att datorn var varm när han kom hem fast han inte hade använt den sedan dagen innan. Han valde att bortse från alltihop, för husfridens skull. Han hade ju inget att dölja. Hur hon än letade skulle hon inte hitta annat än tråkiga affärsbrev. Men han var orolig för henne. Det var ju sjukligt att vara sådär svartsjuk. Och att sova så lite! Tankar om psykologer och läkare föresvävade honom men han bävade för att ens nämna det för Jane. Han kunde livligt föreställa sig hennes reaktion om han antydde att hon kanske var i behov av vård. Det fick nog vara med det, tänkte han, man får välja sina strider! Men så blev allting plötsligt mycket värre och hade han vetat det i förväg så hade han nog tvingat iväg henne till en psykolog ändå.
Det började med en firmafest på hans jobb. Allas respektive var också bjudna och för en gångs skull hade de ordnat barnvakt till Linn. Daniels mamma, som bodde tjugo mil bort, var på besök och ville mer än gärna rå om Linn lite. Hon hade mer eller mindre uppmanat dem att inte komma hem för tidigt, kanske rentav övernatta på hotell. De hade skrattat avvärjande åt förslaget, båda visste att tanken var absurd just nu. Jane avvisade varje försök till närmanden från hans sida, skyllde på trötthet och olust. Kort sagt, deras samliv hade gått i stå för tillfället. Åtminstone hoppades han att det var tillfälligt. Annars måste de faktiskt söka hjälp, ansåg han.
Festen hade varit lyckad med roligt folk, god mat och dryck, musik och dans. Om han hade varit helt nykter skulle han kanske tackat nej, men när Sue kom och drog upp honom till dans följde han skrattande med. Just då var Jane inbegripen i ett ivrigt samtal med två andra mammor om dagispedagogik. Hon verkade inte ens lägga märke till att han försvann upp på dansgolvet, konstaterade han lättat. Men där bedrog han sig för efter bara några danssteg blev han bryskt undanknuffad av Jane, som blossande röd i ansiktet och med ögonen blixtrande av hat, slet tag i Sues klänning och släpade iväg med henne mot altanen. Sue blev fullkomligt överrumplad och var helt försvarslös mot Janes besinningslösa raseri. Det blev en ojämn kamp där den ena bara försökte skydda sig mot den andras anfall. På de minuter det tog för Daniel och ett par män till att få bort Jane från sitt offer hade Sues klänning blivit totalförstörd och hängde i trasor omkring henne. Stora tussar hade lossat ur hennes hår och blottade sårig hårbotten, ena ögonbrynet hade spruckit och näsblodet färgade verandagolvet rött. Någon ringde efter ambulans, någon annan efter taxi åt Daniel och Jane. Sue hade absolut inte velat polisanmäla Jane, men sagt till henne att hon måste söka hjälp. Hon gav Daniel numret till en psykolog som hon själv hade anlitat när hon haft en kris i samband med sin skilsmässa. Jane var mycket ångerfull och sa att hon druckit för mycket och inte visste vad hon gjort och hon lovade ersätta klänningen som hon förstört. Hon gick så långt att hon till och med lovade att kontakta psykologen. Daniel andades ut. Kanske hade något gott ändå kommit ut av eländet, tänkte han hoppfullt. Och det verkade som om han fått rätt, för efter den händelsen var Jane förändrad. Hon betedde sig ömt och kärleksfullt, verkade glad och lugn som aldrig förr. Han tackade och tog emot, detta var verkligen efterlängtat. Allt hade äntligen ordnat sig.
Tills den där natten då han vaknade av att någon ringde på dörrklockan. Helt förbi av trötthet, nästan oförmögen att stå på benen, stapplade han ut i hallen och öppnade. Där ute stod två poliser och frågade efter Jane. Förvirrad och yr i huvudet stirrade Daniel på dem. Vad ville de Jane?
”Är hon hemma?” frågade en av poliserna och kikade över hans axel in mot lägenheten.
”Självklart är hon hemma, det är ju mitt i natten”, svarade Daniel och hörde till sin förvåning att han sluddrade. Han vinglade tillbaka mot sovrummet och såg polisens misstänksamma blick. Han begrep inte själv varför han inte kunde gå ordentligt, höll han på att bli sjuk? Jane vaknade och kom ut med sömnrufsigt hår och morgonrocken oknäppt över nattlinnet. Poliserna visade upp sina brickor och frågade om hon var Jane, vilket hon yrvaket bekräftade.
”Du är anhållen, misstänkt för mord.”

Daniel ryser till vid minnet av de båda poliserna som drog iväg med Jane till polisbilen. Hon hade skrikit och svurit, sparkats och försökt slita sig ur deras grepp. Själv hade han dråsat ihop där på hallgolvet, ur stånd att begripa vad det var som hade hänt. När polisbilen försvunnit i natten försökte han omtumlad och i chock få grepp om situationen, utan framgång. Så hade han kommit att tänka på Linn och skyndat in till henne för att se om hon hade vaknat av oväsendet. Men han hade funnit henne lugnt sovande i sin säng och tanken att Jane kanske gett även henne något sövande hade gjort honom förtvivlad. Hur hade han kunnat vara så blind att han inte förstått hur sjuk Jane var? Men i ett enda slag hade Sues tragiska död väckt honom ur hans naiva lyckorus och slagit ner som en bomb av insikt i hans medvetande. Med ens hade han insett att Janes förvandling till kärleksfull maka och mor endast varit ett spel för gallerierna medan hon bara väntat på ett tillfälle att straffa Sue som hon tydligen utsett till någon slags syndabock. Hon hade planerat allt noggrant in i minsta detalj innan hon skridit till verket. Och han hade utan vidare gått rakt i fällan när Jane den där kvällen hade överraskat honom med en riktig festmåltid och en flaska dyrt vin. När han förvånad hade frågat vad de firade hade hon skrattande svarat:
”Oss, älskling, vi firar oss! ”De hade skålat i det fina vinet, som han i ärlighetens namn faktiskt tyckte var lite för beskt. Men han hade naturligtvis inte klagat, när hon gjort sig så mycket besvär. Men efter maten hade han blivit så oförklarligt trött att han måste lägga sig. Omedveten om sömnmedlet som hon blandat i hans vin hade han sovit som en stock medan hon farit iväg till Sue som intet ont anande hade öppnat dörren när hon såg att det var Jane som stod utanför och knackade på. Hon hade förmodligen inte ens hunnit förstå vad som var på gång innan Jane, helt kallblodigt stuckit den nyinköpta Ikea-kniven i magen på henne. Efteråt hade Jane kastat kniven i en papperskorg på gatan, återvänt hem för att lugnt somna vid sin drogade makes sida. Mordet hade upptäckts redan samma kväll av Sues make som hade kommit hem från en resa tidigare än planerat. Naturligtvis var Jane den första misstänkta, alla i deras bekantskapskrets kände till hennes humör och att hon avskydde Sue. Rättegången hade inte blivit utdragen. Jane hade ansetts psykiskt instabil, med inslag av psykos. Farlig för både sig själv och sin omgivning. Så hade hon blivit intagen på rättspsykiatrisk kvinnoklinik för lång tid framöver. Det hade varit fruktansvärt, en sorg lika stor som om hon hade dött. Den första tiden efter gripandet hade han besökt henne så ofta det var tillåtet och ibland var även Linn med vid besöken. Men efter besöken blev Jane alltid sämre och till slut hade hennes läkare avrått dem från att komma och besöka henne överhuvudtaget. Han hade inget annat val än att acceptera att Jane för alltid var borta ur deras liv. Deras lilla familj var ett avslutat kapitel.

Daniel sträcker sig efter fjärrkontrollen och tv-n sprakar igång mitt i ett inslag på nyheterna. Den ena av de två kvinnorna har redan återfunnits och förts tillbaka men den andra kvinnan är fortfarande på fri fot. Hon är psykiskt labil och anses som farlig. Polisen har satt in stor efterspaning och tar emot tips från allmänheten på följande nummer... Han sätter sig kapprak upp i soffan. Jane? Nej så dum han är, hon är ju inlåst, hur skulle hon… Plötsligt hör han ett ljud och inser i samma ögonblick varför det förut kändes som om han inte var ensam i huset. Han snor runt och hinner uppfatta ett blänkande knivblad i luften innan han känner smärtan bränna till mot halsen. Hans huvud rycks bakåt över soffryggen och han möter Janes ögon som speglar ett vansinne bortom allt hopp.
”Trodde du verkligen att jag skulle nöja mig med Sue”, väser hon i hans öra, ”som om du inte hade lika stor skuld i sveket!”
”Jane”, rosslar han desperat och känner sitt eget blod sippra ner på kragen”, tänk på oss, tänk på Linn. Hon har ju bara mig, nu när du…” Jane ler milt och hyssjar åt honom som åt ett motsträvigt barn och viskar, nästan kärleksfullt;
”Nej, Daniel. Från och med nu har hon bara mig.” Han ser hur hon höjer armen, spänner musklerna och just när armen börjar i riktning neråt hörs en glad röst från hallen;
”Pappa, jag är redan hemma!” Linn rusar in och tvärstannar när hon kommer innanför dörren till vardagsrummet. Ett ögonblick står hon som förstenad med uppspärrade ögon, påsen hon hållit i handen faller i golvet och en färgglad stjärna av smågodis sprider sig kring hennes fötter. Bakom henne ser Daniel en kvinna skräckslaget slå handen för munnen för att inte skrika vid åsynen av Jane med kniven.
”Mamma!” Linn rusar fram till soffan där hon kastar sig mellan sina föräldrar och Daniel hinner inte tänka förrän han har slagit till Janes arm så att kniven far iväg över soffbordet och landar med en skräll på golvet. Jane står för ett ögonblick med förvirrad blick och ser ut som om hon inte riktigt vet var hon befinner sig men så sträcker hon ut armarna mot Linn och sluter henne i sin famn. Daniel ser att kvinnan i hallen, som han nu känner igen som Linns kompis mamma, backar ut och samtidigt tar upp sin mobiltelefon. Hans nästa tanke är att få bort Linn från Jane innan hon får tag på kniven igen. Nu när hon är obeväpnad kan han lätt övermanna henne. Men när han ser Janes tårfyllda ögon och Linns armar som kramar sin mamma så hårt att hennes små knogar vitnar kan han inte förmå sig till att göra någonting annat än att slå armarna om dem båda och gråta. När polis och sjukvårdare anländer sitter de fortfarande så med armarna om varandra i en omfamning de önskar aldrig skulle upphöra. Till slut släpper Jane taget och går frivilligt med vårdarna ut till den väntande ambulansen. Just när hon ska kliva in vänder hon sig om med sorgen skriven i sitt ansikte och möter Daniels blick.
”Jag älskar dig Daniel, älskar er båda!” Daniel går fram och tar hennes händer i sina.
”Och jag älskar dig”, säger han och när han tar henne i sin famn vet han att det är sant. Hur framtiden än ser ut kommer han alltid att älska Jane.