Jag glömmer aldrig första gången jag såg dig. Du klev in genom dörren och med dig följde en kall vindpust utifrån vinterkylan. Jag borde ha tagit kylan som ett omen. Istället blev jag som förhäxad utan att alls förstå varför. Med din kraftiga, nästan satta kropp, ditt långa ljusa och ganska stripiga hår och dina ljusblå ögon i ett babyface med finmejslade drag personifierade du raka motsatsen till vad jag normalt brukade finna attraktivt hos en man. Men det fanns någonting hos dig, kanske den nästan overkligt blå blicken, som fängslade mig.
Med tiden kom jag att lära känna dig bättre, vi träffades ju dagligen. Ju mer jag såg av dig desto mindre begrep jag varför jag inte kunde sluta tänka på dig. Du var ju inte ens särskilt trevlig! Snarare var du på ditt tillbakadragna sätt lite arrogant och självupptagen. Ibland var din blick rentav föraktfull eller var det min egen osäkerhet som fick mig att misstolka den? Men just denna din påfallande självsäkerhet och min egen ovisshet över om du ens såg mig och om du i så fall tyckte någonting alls om det du såg, närde min nyfikenhet på dig. Jag skulle ha gett vad som helst för att få läsa en enda tanke bakom den där oberörda minen. Själv var jag alldeles för rädd att du skulle tycka illa om mig, eller – ännu värre – skratta åt mig, för att våga avslöja mina känslor.
Ibland, även om det var sällsynt, kunde du le ditt lilla lustiga sneda leende mot mig och jag kände en värme från dig som jag levde på länge. Men lika ofta hände det att en is-blå blick fick mig att vilja gråta därför att jag läste ett sådant förakt i den. För varje dag som gick blev jag allt mer förälskad i dig samtidigt som jag gradvis blev allt mer irriterad på mig själv för att jag tillät mig att förvandlas till ett idiotiskt, förälskat våp. Ibland var jag så utled på mig själv att jag avskydde allt som var du; ditt släpiga sätt att gå, den nonchalanta slängen med håret och ditt utstuderade sätt att dra in cigarettröken för att sedan, med en total självklarhet, blåsa ut den på vem som helst som råkade vara i vägen.
Men ändå var jag som förlorad i just allt detta. Du fascinerade mig och det var omöjligt att bli kvitt dig. Du skavde som en relief-bild på insidan av mina ögonlock. Jag drömde maniska drömmar om oss där du ömsom älskade, ömsom hatade mig.
När jag efter vad som kändes som en evighet i detta mitt självskapade limbo började ge upp hoppet om att någonsin få komma dig närmare än som en avlägsen okänd beundrarinna kom du en dag fram och började prata med mig. Med mig! Din vanliga självsäkra min var som bortstruken ur ditt ansikte. Din blick flackade nervöst och tycktes inte riktigt våga stanna vid mina ögon. I det ögonblicket stod det plötsligt klart för mig att det inte bara varit jag som gått och sneglat hoppfullt åt ditt håll, utan även du var intresserad av mig. Du frågade med en genomskinlig oberördhet om jag hade lust att ta en fika senare. I stället för att kasta mig om din hals och krama dig med kraften av alla mina uppdämda känslor sa jag så vardagslugnt jag förmådde att det skulle jag nog hinna med. Efter den första träffen följde en period då vi båda trodde att vi kunde bli ett par men vår tid tillsammans var redan från början begränsad och kringskuren av alla tillvarons upptänkliga omständigheter. Du hade ett nyligen kraschat förhållande bakom dig som jag ganska snart insåg att du aldrig kommit över. Och jag hade kanske inte det rätta tålamodet, eller viljan att kämpa för att bevisa att jag inte var synonym med ditt ex. Att dina dåliga erfarenheter från tiden med henne inte per automatik behövde följa med in i vår relation. Efteråt insåg jag att det nog aldrig hade funnits någon logisk chans till en fortsättning för oss. Vi som begrepp var bara en snabbt övergående, om ens någonsin existerande, utopi. Drömmen om oss tillsammans var just bara det, en dröm.
Vi skildes en höstgrå vardagsmorgon. Utan tårar och utan förebråelser men med tunga hjärtan. Våra ord var slut. Allt som behövde sägas var redan sagt, upprepat och inpräntat i våra minnen. Allt som hade kunnat göras var redan gjort, ångrat, ältat och oåterkalleligt.
Jag såg efter dig där du släntrade iväg längs tågperrongen den där sista gången. En perfekt stilstudie i nedstämdhet. Ditt blonda hår fladdrade i vinddraget ett tåg passerade. Du drog upp axlarna och körde händerna djupt ner i skinnjackans fickor. Jag föreställde mig att de var hårt knutna. Jag såg dig aldrig igen efter det. Men minnet av dig, din ibland så heta, ibland kallt isblå blick och dina varma händer, kommer alltid att finnas kvar som vore det ett foto omsorgsfullt fasttejpat i ett undanskymt hörn av mitt hjärta.