Allting handlar om mig.
Min längtan efter att kunna skriva med båda händerna.
Min fråntagna lust att skada mig själv,
för att kunna uppleva smärta.

Jag, jag jag.

Fantasierna om hur ingenting egentligen,
är på riktigt.
Jag vill inte vara jag
jag vill vara någon annan.
Jag vill vara någon efterlängtad,
eller så vill jag det inte.
Jag vill ha ett jobb. En familj. Ett samanhang.
Jag vill vara oumbärlig.

Jag, jag jag.

Men jag har fallit utanför.
Nu har jag mina kalla sten händer.
Och det är som om jag längtar tillbaka till mörkret
för att kunna samla mina tankar.

Det är hos skuggfolket som jag hör hemma.
Bland stjärnorna månen och sömnlösa nätter.
Det är där jag vill vara.