Taxichauffören tackade översvallande och Miriam förstod att hon nog varit mer generös än vad han var van vid, men det spelade ingen roll, ikväll kände hon sig på frikostigt humör. Egentligen hade hon ju inte råd med taxi överhuvudtaget. Än mindre utekvällar. Ändå var hon glad att Anne hade övertalat henne att följa med ut ikväll. På en salsaklubb dessutom, hon som inte ens kunde dansa! Men det hade blivit en helt igenom lyckad kväll och hon kunde inte minnas när hon senast haft så roligt.
”Vilken kväll”, sa hon till sin trötta men lyckliga spegelbild när hon klev in i hallen, ”och vilken man!” fnissade hon lite småberusad när hon tänkte på honom. Hon och Anne hade inte mer än hunnit in och slå sig ner vid ett av de små borden som stod utplacerade kring dansgolvet när han hade kommit fram till deras bord och varmt leende presenterat sig som Jan och bjudit upp henne. När hon stammande erkänt att hon inte kunde dansa salsa hade hans ögon glittrat spjuverkatigt.
”Då ska jag lära dig!” Ögonblicket därpå fann hon sig ute på dansgolvet i färd med att försöka hänga med i salsa-svängarna. Anne, som var en duktig dansös, virvlade förbi i armarna på en lika duktig kavaljer och gjorde tummen upp åt Miriam i förbifarten. Snart glömde Miriam att hon inte kunde dansa och njöt av musikens rytm och Jans odelade uppmärksamhet. I en av pauserna då han var och hämtade lite att dricka åt dem båda hade han till och med trollat fram en röd ros som han räckte henne med en bugning. Miriam hade aldrig förr träffat en sådan gentleman. Men timmarna flög fort och innan de visste ordet av var det stängningsdags. Jan erbjöd sig att hämta deras jackor i garderoben medan Miriam och Anne tacksamt tog en nypa luft och väntade utanför.
”Vilket kap, varför har jag inte sett honom förut så ofta som jag varit här?” Anne suckade teatraliskt. ”Nej, allvarligt talat är du värd lite tur efter allt…” Hon behövde inte avsluta meningen, Miriam förstod vad hon syftade på. Den senaste tiden hade varit den värsta i Miriams liv. På några månader hade hela hennes tillvaro rasat ihop fullständigt och om inte Anne hade varit en så bra vän skulle förmodligen Miriam gjort det samma. Men tack vare Annes stöd hade hon lyckats ta sig igenom utan att bryta ihop helt. Först hade hon blivit av med sitt jobb, ett vikariat som under flera år hade förlängts gång på gång så att hon kommit att betrakta det som en säker anställning. Men när det blev nedskärningar i personalen spelade det ingen roll hur många år hon hade jobbat där, det var vikarierna som fick gå först. Strax därefter gjorde hennes kille slut. Efter fem år ansåg han plötsligt att de inte hade något gemensamt längre. Att det senare kom fram att han träffat en annan gjorde inte saken lättare att acceptera. Som om inte det varit nog med tråkigheter damp det ner ett kravbrev från ett inkassoföretag. Det visade sig att hon tidigare fått felaktiga bostadsbidrag som Försäkringskassan nu ville ha tillbaka. Närmare tio tusen kronor, som hon inte hade en aning om var hon skulle få tag på. Sedan gick kamremmen på hennes gamla Volvo av och åstadkom stor förödelse i hela motorn som det skulle kosta en förmögenhet att reparera. Och som spiken i kistan hittade hon, när hon en dag skulle ta cykeln till Arbetsförmedlingen, resterna av cykellåset vid cykelstället. När hon stod där med gråten i halsen ringde Anne och när Miriam berättade vad som hänt bestämde Anne att det var dags att hitta på något roligt!
Nu stod hon här, med fötterna ömmande efter en helkväll i klackskor och mer dans än hon någonsin förr presterat men var ändå lyckligare än på evigheter. När hon hängde upp jackan förnam hon doften av Jans parfym och tryckte näsan mot jackans krage. Doften måste ha fastnat när de kramades innan taxin kom, tänkte hon, eller så inbillade hon sig bara, lite småfull och lycklig som hon var.
Dagen därpå väcktes hon av mobilens ringsignal. Sömnigt stönade hon fram ett oartikulerat Hallå, övertygad om att det var den omänskligt morgonpigga Anne som inte hade hyfs i kroppen utan ringde och väckte henne.
”Förlåt att jag väckte dig, jag ville bara höra om du minns mig?” Hon for upp och satte sig med täcket virat om kroppen och harklade bort sömnrösten.
”Jan! Ringer du? Sa hon dumt. Han skrattade mjukt och hon kunde föreställa sig hans roade min.
”Jag borde väntat men jag kunde inte låta bli att ringa dig. Hinner du fika idag?” Hans röst var precis lika varm som kvällen före och med ens var Miriam inte ett dugg sömnig längre. De pratade en stund och bestämde sedan att ses lite senare. När de lagt på steg hon ur sängen med förvånansvärd energi. Men åsynen av högen med obetalda räkningar i köket sänkte energinivån betänkligt, dock inte riktigt till den bottennivå där den på sistone legat.
”Tänk vad lite salsa kan förändra livet”, sa hon med ett skratt och gick för att sätta på morgonkaffe. Och upptäckte att hon glömt att köpa kaffe. Men det var ingen större katastrof eftersom det låg en liten närbutik bara ett kvarter bort. Hon hoppade i jeansen men när hon tog ner jackan hejdade hon sig, hon kunde fortfarande känna doften av Jan. Kunde det verkligen vara hans parfym, inte hade han luktat sådär överdrivet mycket på kvällen, tänkte hon. Eller var det något annat? Hon synade jackan närmare, kände i innerfickan där hon alltid hade läppceratet och insåg med ens att detta inte var hennes jacka. I fickan låg ett skrivblock av något slag som hon förvånat tog upp. Hon flämtade till när hon såg vad det var hon höll i sin hand. Det var inte alls ett block utan en tjock bunt med sedlar! Oförstående stirrade hon på pengarna. Plötsligt kände hon sig knäsvag och satte sig på hallgolvet och började räkna pengarna. Hon räknade om och om igen utan att kunna tro sina ögon. Bunten innehöll tjugo tusen kronor! Vem bär på en sådan summa och lämnar in jackan i garderoben på en klubb? Jackorna måste ha förväxlats på något sätt. Någon stackare skulle med all säkerhet bli grymt besviken när han eller hon skulle hala upp sin sedelbunt men bara hittade ett gammalt Lypsyl! Hon letade igenom alla fickorna efter id-handlingar eller annat som avslöjade jackans ägare. Men bortsett från sedlarna fanns inte ens ett ludd i fickorna. Vad skulle hon göra? Tänk om pengarna var stöldgods? Men varför hade tjuven i så fall lämnat in jackan i en garderob? Av misstag kanske, om man inte ens visste om att det låg en massa pengar i ens ficka. Men sedelbunten borde väl märkas om man hade på sig jackan? Hon lade tillbaka sedlarna och tog på sig jackan. Jo, hon kunde tydligt känna bunten. Men hon hade ju faktiskt missat den igår. Hon höll upp jackan framför sig. Den var näst intill identisk med hennes men kändes tyngre och klumpigare som om den var fodrad med något tjockare material än hennes jacka. Det var ju en fusk-dunjacka, den borde inte vara så här tung, tänkte hon. Fodret prasslade lite underligt, tyckte hon, det lät nästan som... Hon tappade hakan av chocken när hon insåg att det lät som papper… eller sedlar! Hon sprang in i köket och bredde ut jackan på bordet. Med fingrarna darrande av iver rotade hon fram en söm-sprättare ur sitt syskrin och började försiktigt sprätta upp en bit av sömmen till fodret. Innanför fodret hittade hon ytterligare ett lager tyg. Hon gjorde hål även i den sömmen och stoppade in fingrarna och kände innanför. Hastigt ryckte hon åt sig handen som om hon bränt sig, det var nästan så hon reflexmässigt ville blåsa på fingrarna. Där, insytt i fodret låg det faktiskt pengar. En hel massa pengar!
Miriam tänkte just ringa till polisen då mobilsignalen ljöd. Hon lät svararen ta samtalet men hade på högtalaren och hörde Annes kvittrande glada röst:
”Hej, det är jag. Har du vaknat till verkligheten efter drömkvällen? Ring mig när du hinner!”
Borde hon berätta för Anne? Men först måste hon ju ringa polisen, eller? Hon funderade så det knakade i huvudet. Vem visste att hon hade pengarna? Den som tog hennes jacka hade kanske inte upptäckt misstaget än. Men om man gick omkring med en förmögenhet i jackan skulle man väl märka om den var borta? En förklaring vore att personen inte vetat om pengarna. Miriam försökte förstå hur det hängde ihop. Det var ju så otroligt! Hon bestämde sig för att ta en promenad ner till centrumet och köpa det där kaffet och samtidigt vädra tankarna. Frisk luft skulle kanske hjälpa och kaffet skulle definitivt behövas nu! Hon tog sin andra jacka, en gammal duffel och lät pengajackan hänga kvar i hallen. Det kändes lite magstarkt att gå omkring som en vandrande bank. Just som hon skulle stänga dörren bakom sig fick hon en ingivelse, stack snabbt handen i jackans innerficka och tog ut sedelbunten. Hon drog loss en tusenlapp och knölade ner den i duffelns ficka. Sedan skyndade hon ut som om hon flydde. Raskt gick hon mot parken och för varje steg kände hon sig allt lättare till mods. Hon hade fått en chans, som en skänk från ovan! Hon vore väl en idiot om hon inte tog vara på den och gjorde något vettigt av den? Hon genade genom parken mot centrum och fick syn på ett fik där man kunde köpa nymalet kaffe att ta med. Normalt köpte hon aldrig så, det kostade ju lika mycket för en kopp som för ett halvt kilo kaffe i mataffären, men nu bestämde hon sig för att unna sig denna lyx, pengar hade hon ju! Smuttande på det heta, starka kaffet gick hon runt och tittade i skyltfönstren längs centrumgatan. Hon fick syn på ett par snygga skor med en prislapp som normalt skulle fått henne att gå därifrån. Nu gick hon in. En leende expedit mötte henne. Hon provade skorna som var underbara, men sa att hon ville fundera innan hon bestämde sig. Sedan fortsatte hon vidare. I timmar gick hon från den ena exklusiva butiken till nästa. Saker hon tidigare inte ens drömt om låg nu plötsligt inom räckhåll. Det var bara att öppna jackans foder som hon sytt ihop. Ja, inte ens det behövde hon ju göra, sedelbunten i fickan skulle räcka länge. Men ännu lekte hon bara med tanken. Bortsett från tusenlappen hade hon ju faktiskt inte rört pengarna. Än.
När hon, ett par timmar senare kom hem igen ringde mobilen. Säkert nyfikna Anne, tänkte hon och svarade; ”Hej, jag kom just innanför dörren, tänkte ringa dig sen.” Det blev tyst i andra änden några sekunder, sedan hörde hon Jans roade röst.”
”Jasså, det tänkte du, jag som trodde vi hade en date! Ville bara kolla så du inte glömt!”
Miriam var nära att erkänna att det faktiskt var just vad hon gjort. Hon hade varit så inne i sin nya hobby, låtsas-shopping att hon helt glömt bort Jan! Men det ville hon ju inte avslöja för honom.
”Jag ska bara duscha så kan vi ses på fiket”, sa hon istället och när de lagt på skyndade hon sig att göra sig lite mer presentabel än hon varit när hon gav sig ut på morgonen. Lite senare gick hon till bussen, som hon bestämt sig för att ta, trots att taxi hade känts väldigt lockande. Men det var nog bättre att vara som vanligt, tänkte hon. Jan skulle kanske tycka att det verkade underligt om hon kom farande i taxi till fiket.
När hon kom till fiket satt Jan redan vid ett fönsterbord. Han fick genast syn på henne och reste sig och kom emot henne med det varma leendet som han varit så frikostig med kvällen före och hon kände en liten behaglig ilning i magtrakten. För ett ögonblick verkade hans leende stelna en aning medan hans blick for över henne, och hon undrade om han varit så full igår att han sett henne som snyggare än vad hon är, men sedan kramade han om henne med samma värme som igår.
”Så roligt att se dig igen! Han drog ut hennes stol och vinkade till servitrisen. De beställde kaffe och sedan gick timmarna fort. Jan var så lätt att prata med. Han var en god lyssnare men berättade också om sig själv. Han var ingenjör på ett dataföretag som hon vagt kände igen namnet på, bodde i en lägenhet i centrum och var singel.
”Annars skulle jag ju inte sitta här nu!” skrattade han.
När de mycket senare var klara och skulle resa sig för att gå råkade Jan stöta till bordet så att kaffeglasen välte. I ett misslyckat försök att fånga upp dem slog han till dem ytterligare och kafferesterna skvätte över Miriam som inte hade hunnit resa sig.
”Åh förlåt, så klumpigt! Du har ju fått kaffe på hela jackan!” Med en servett började han frenetiskt torka av hennes jacka, vilket bara gjorde fläcken ännu värre. Jan var förtvivlad och bad tusen gånger om ursäkt.
”Ingen fara, det är bara en gammal duffel”, försäkrade Miriam, men han ville absolut ta jackan till kemtvätt och propsade på att få köra henne hem så hon inte skulle behöva åka runt bland folk med den fläckade jackan. Hon tyckte att han överdrev, det var ju bara lite kaffe, men han ledde bestämt ut henne till bilen och öppnade dörren åt henne innan han satte sig bakom ratten. Väl framme följde han henne till porten och envisades med att genast ta jackan till närmsta kemtvätt. Innan de skiljdes åt sa han med ett skratt;
”Inget ont som inte har något gott med sig, nu har vi en anledning att träffas igen för du måste ju få tillbaka jackan!”
”Ja, för jag kan inte tänka mig någon annan anledning till att vi skulle träffas igen”, retades Miriam. Resten av dagen ägnade hon åt vardagliga sysslor, städade grundligt och strök en hög med tvätt som blivit liggande. Men tankarna återvände hela tiden till pangarna i jackan och vad hon skulle göra med dem. Självklart skulle hon ringa polisen om dem! Men hon undrade hur mycket pengar det kunde vara, borde hon inte kolla det först, så hon visste vad hon pratade om när hon ringde… Nej, det vore nog inte riktigt lagligt att röra dem, eller? Fast å andra sidan, om hon räknade dem skulle hon kunna uppge summan till polisen direkt, de kanske visste att det begåtts ett rån någonstans som stämde med summan… Sådär funderade hon fram och tillbaka hela dagen men när kvällen kom segrade hennes nyfikenhet och hon sprättade åter upp fodret på pengajackan och tog med en känsla av overklighet ut bunt efter bunt med sedlar ur jackans innandöme. De fyllde hela hennes soffbord och när hon till slut hade räknat dem var summan så enorm att den övergick hennes förstånd, det var knappt att hon ens kunnat räkna så långt!
”Detta är mer än jag skulle kunna arbeta ihop även om jag levde ett långt liv och arbetade tills jag dog!” sa hon tyst för sig själv. Men tanken att göra det enda rätta och ringa polisen kom åter för henne och hon lyfte mobilen och knappade in numret.
”Edgars pizzeria, vad får det lov att vara?” sa en rask röst i luren. Häpen stirrade hon på mobilen och fick inte fram ett ord. Hon hade slagit numret till pizzerian som hon brukade beställa hos ibland, istället för 112!
”Det avgör saken”, sa hon högt och hörde den förvånade pizzabagaren i andra änden fråga;
”Eh, vilken pizza sa du att du ville ha?” Hon beställde en Quattro och blev lovad leverans om en halvtimma. Hon såg på klockan. Jag hinner om jag tar en taxi, tänkte hon. Tio minuter senare klev hon ur taxin utanför köpcentret. Hon bad chauffören vänta och rusade raka vägen till Systembolaget och letade upp det dyraste rödvin hon kunde hitta.
När hon kom hem stod pizzabudet vid dörren. Perfekt timing! Hon betalade och gav uppenbarligen lagom med dricks för killen såg nöjd men inte chockad ut. Det verkar som om man lär sig drickskoden per automatik så fort man har lite mera pengar, tänkte hon och skrattade högt åt sig själv. Här satt hon med flera miljoner och tyckte att hon hade lite mer pengar! Det hela var så ofattbart. Men hon skulle vara försiktig. Inte strö pengar omkring sig eller berätta om dem för någon. Inte ens Anne skulle få veta det här. I veckan skulle hon åka till stan och öppna konton på alla banker hon kunde komma på. Sätta in lagom stora summor, inte för mycket. Hon skulle också skaffa bankfack och låsa in en del i kontanter och hemma skulle hon gömma pengar på olika ställen. Hon planerade samtidigt som hon åt sin pizza och njöt av det dyra vinet som faktiskt var godare än något rödvin hon tidigare smakat. Då ringde mobilen. Det var Jan som berättade att han hade lämnat in jackan på kemtvätt och skulle få tillbaka den på måndag. För att gottgöra henne ville han bjuda henne på en överraskning imorgon, om hon ville? Självklart ville hon!
”Vad är det för överraskning, ska jag klä upp mig?” frågade hon nyfiket och inte så lite förväntansfullt. Nu hade hon ju råd att köpa vilken snygg festblåsa som helst, tänkte hon och hade för stunden glömt det där om försiktighet som hon just kommit fram till.
”Du får se imorgon, men klä dig varmt. Rejäla skor, mössa, vantar och en varm jacka. Jaha, tänkte hon, ingen festblåsa då med andra ord! De pratade en stund till utan att hon fick honom att avslöja mer. Hon hann inte mer än lägga på innan Anne ringde och krävde fullständig lägesrapport. Miriam berättade att hon träffat Jan idag och om överraskningen imorgon. Däremot sa hon inget om pengarna även om det var svårt att inte dela hemligheten med Anne.
Söndagen bjöd på kallt och klart höstväder och man kunde nästan ana doften av snö i luften. Tur att hon hade sytt ihop fodret på pengajackan, nu fick hon ta den, eftersom duffeln var på tvätt. Med mössa och halsduk i handen sprang hon ner för att vänta på Jan men han stod redan utanför porten med bilen.
”Så fin du är” sa han och gav henne en kram innan han öppnade bildörren åt henne.
”Vart ska vi åka egentligen”, sa Miriam nyfiket medan han rattade bilen ut ur staden.
”Vänta och se”, log han hemlighetsfullt, ” du kommer att gilla det.” Snart var de ute på landsbygden med höstfärgerna sprakande omkring sig. Så svängde Jan in på en grusväg och parkerade.
”Härifrån får vi gå till fots men det är inte långt” sa han och tog en ryggsäck från baksätet.
”Jag går gärna”, sa Miriam och såg sig omkring. Det var rena vildmarken, tänkte hon, men hon antog att Jan visste vart han var på väg. De följde en slingrande stig mellan träden. Det var uppförsbacke hela tiden och snart började det likna bergsklättring snarare än promenad. Miriam skulle just säga att hon ville vila när Jan sa att de var framme. Han steg åt sidan och hon såg en liten platå med hänförande milsvid utsikt över skogen. Det var verkligen vackert och hon erkände att det varit värt besväret att ta sig dit.
”Hungrig?” sa Jan och tog av sig ryggsäcken och trollade fram ett gasolkök som han vant skruvade ihop.
”Vad står på menyn?” Miriam kikade i ryggsäcken och drog fram en påse med frystorkad viltgryta. Hon hittade också vin, bröd och kaffe. ”Festmiddag i det fria”, skrattade hon och började duka fram medan Jan tände köket.
Miriam njöt i Jans sällskap och tiden flöt fort. Men till slut var de tvungna att bryta upp för att hinna tillbaka till bilen före mörkret. Dessutom började det bli kyligt. Väl framme vid bilen frös Miriam. Jan vred på värmen för fullt och strax blev det för varmt istället. Men när han skulle vrida ner värmen hade reglaget fastnat på något vis. Hur han än vred var värmen på max. Jan gjorde ett tappert försök att förstå sig på tekniken under huven men erkände snart att han inte kunde något om vare sig motorer eller fläktsystem.
”Vi kör med nervevat”, sa Miriam, ”då blir det nog lagom svalt!” Men vinddraget var för kallt för att köra bluffcabbe, så de fick veva upp rutorna igen. Istället tog de av sig ytterkläderna och de varma tröjorna och skorna ändå fick de stanna flera gånger för att svalka sig. På en mack gick Miriam in och köpte läsk medan Jan kylde ur bilen. Till slut var de framme vid hennes port, genomsvettiga och trötta. Jan tackade nej till att följa med upp, han ville köra bilen till en bilverkstad direkt. Miriam hade tänkt sig en romantisk kväll och tyckte att han var lite tråkig men förstod ju att han ville få bilen lagad.
Lyckligt trött kröp hon till sängs. Tänk så allt kan förändras på bara en helg! Slut på alla ekonomiska bekymmer och ny pojkvän! Åtminstone på gång. För nog måste han vara intresserad när han ägnade henne så mycket tid? Så här uppvaktad hade hon aldrig varit förr och hon trivdes väldigt bra med det.
Nästa dag ringde hon inkassoföretaget och gjorde upp en betalningsplan. Visst kunde hon betala allt direkt men hon ville inte göra något iögonenfallande. Ingen skulle få anledning att undra hur hon plötsligt kunde ha så gott om pengar. Hon skulle unna sig diskret lyx. En flaska champagne, ett besök hos frissan, sådant som inte märktes. Tids nog skulle hon köpa ny bil och bostad, men inte än. Hon var inte dum!
Resten av dagen pysslade hon hemma. På kvällen kom hon på att Jan inte hade ringt. Han skulle ju hämta jackan från kemtvätten idag. Hon tänkte ringa när hon kom på att han kanske jobbade övertid. Det skulle verka efterhängset att ringa redan. Bättre att vänta tills han ringde. För att slippa sitta och rulla tummarna till dess skulle hon gå till affären. Köpa något gott, kanske hyra en film, eller varför inte ta och köpa en, det var väl inte överdrivet extravagant, eller? Hon tog pengajackan, släppte ner mobilen i innerfickan och hajade till när hon hörde den slå emot något.
”Va?” utbrast hon och kände i efter i fickan. Förutom mobilen hon just lagt ner fann hon ett Lypsyl! I en enda rörelse svepte hon av sig jackan och höll upp den framför sig. Ingen tvekan, detta var hennes jacka. Den hon förlorat på klubben. Hon vände och vred på den, lyssnade efter prassel och fnittrade till. Det vore väl toppen om någon hade fyllt den här jackan också! Men inget prassel hördes. Hur har detta gått till? Vem förväxlade jackorna och hur har min … hennes tankar avbröts av mobilen. Hon såg på displayen, Jan. Hon var på vippen att svara när en tanke slog henne plötsligt slog henne. Jan! Han hade gett henne jackan i garderoben. Det var han som gav henne jackan i bilen också. Hon svalde hårt och lät telefonsvararen gå på.
”Hej, det är jag. Det blev lite sent idag, måste jobba över. Jag hämtade din jacka på kemtvätten. Känner du för en sen middag? Ring fort så kommer jag och hämtar dig. Puss puss!” Rösten glad och ivrig. Hon stirrade på mobilen medan sammanhangen sakta gick upp för henne. Det måste vara Jan som bytt ut jackorna, vetat om pengarna hela tiden. Det där att han spillde kaffe över hennes duffel, var det också planerat? För att hon skulle ta rätt jacka nästa gång de träffades. Vad skulle han ha gjort om det visat sig att hon hade flera lämpliga jackor för utomhusdejtar? Skulle han ha spillt viltsoppa över den? Förstört jackor på löpande band tills hon tog på sig pengajackan? Som numera inte innehöll så mycket som en krona!
”Din plan var visst inte så smart ändå. Vad skulle du ha mig till egentligen? Var du tvungen att gömma pengarna ett tag, eller?” sa hon högt och stirrade på mobilen. Hon visste inte vad som låg bakom men hon förstod att hon hade blivit utnyttjad och lurad. ”Men det var jag som drog det längsta strået!” utbrast hon med ett belåtet flin. För hon satt ju här med alla pengarna och kunde… åter bröts tankegången av mobilen.
Jan igen, nu lät rösten aningen stressad, men ändå lika charmerande som alltid. Svararen fick ta det igen.
”Vännen, var är du? Jag längtar efter dig! Vill träffas ikväll, som vi sa. Jag kommer till dig om en halvtimma. Var redo!” Skrattande knäppte han av samtalet. Då först insåg hon vad det innebar. Han måste ha sett att pengarna fattades. Han visste att hon hade pengarna och han tänkte ta tillbaka dem. Vad skulle han göra med henne, ett vittne? Eller var hon att betrakta som medbrottsling? Skulle hon straffas för att hon tagit pengarna? Skulle polisen tro henne om hon berättade sanningen? Skulle Jan överhuvudtaget ge henne en chans att gå till polisen? Det handlade om ofattbart många miljoner. Nej, självklart skulle han inte låta henne gå! Snabbt rusade hon in i lägenheten och tog fram pengarna ur de olika gömställena. I en väska slängde hon ner toalettsaker och kläder, stoppade ner passet och lite personliga småsaker och skyndade ut från lägenheten. Medan hon småsprang ut på gatan slog hon numret till taxi.

Solen sken från en sagolik knallblå himmel. Miriam smuttade på ett frostat glas med iste och läste gårdagens DN. En rubrik fångade hennes genast hennes blick. Pantbanksrånen ännu ouppklarade. En kort brödtext avslöjade att polisen inte gripit någon misstänkt och tacksamt tog emot tips från allmänheten. Miriam drog efter andan, läste igen. Så det var därifrån pengarna hade kommit. Så måste det vara! Och ingen gripen. Så Jan letade antagligen efter henne. Men han skulle aldrig hitta henne! Eller pengarna.
Hon hade varit smart. Den enda som visste var hon bodde var Anne, som just klev upp ur poolen och svepte in sig i ett solgult badlakan. Inte ens hon kände till sanningen om hur Miriam fått pengarna utan trodde att det var ett arv från en avlägsen släkting.
”Förresten”, sa hon och sjönk lojt ner i solstolen, ”gissa vem som ringde igår?” Miriam suckade leende, Hon var van vid Annes alla beundrare som oupphörligen ringde, messade och uppvaktade henne.
”Jan, du vet, din snygge salsa-kille!” Han undrade om jag vet var du bor så jag berättade. Han hälsade att han tyckte att ni hade så mycket gemensamt, att du skulle veta att du är värdefull för honom. Det lät som om han saknar dig Miriam. Varför bröt du egentligen kontakten med honom? Ni verkade ju passa så bra ihop!"